7 Sven Wingren
Från vänster, Håkan Wingren och Sven Wingren talar med guiden vi Ripa gamla skola 2004.
Nedanstående text är skriven av Per Wingren 2019. Den är hittills helt orörd av admin.
Komplettering: Sven Wingren var barnbarn till Olof Wingren och Arthur Wingrens tredje barn. Sven föddes i Oskarshamn 17/2 1943 och avled 14/8 2015 i Oxelösund. Han är begravd i familjegraven i Oskarshamn. / Mikael
Att som barn vid läggdags höra pappa berätta om sina äventyr och upplevelser till sjöss var en av barndomens höjdpunkter. Också i vuxen ålder, kanske på baksidan av huset med en kall öl i handen och lite jordnötter, höra pappa berätta om olika händelser kunde vara nog så spännande.
Tyvärr så minns jag inte allt som pappa berättade, mer än minnet av berättandet som sådant. Efter att ha funderat lite kom jag på några olika händelser som pappa måste ha berättat mer än en gång. Dessa återberättas med den reservation att det är så som jag minns historierna efter att pappa berättat dem.
Det låg i blodet att pappa Sven, Sven Wingren, skulle ut på sjön. Hans far Arthur var redare och hans farfar Olof hade varit sjökapten. Pappa var 17 år när han mönstrade på sin första båt. Första resan lär ha gått till Sydamerika.
Att i unga år gå till sjöss skapade vissa problem av praktisk natur. Att befinna sig på andra sidan jorden och kunna ta del av Kronans kallelse till mönstring var ett sådant exempel. Hörsammande man inte mönstringen så så vom polisen och knackade på dörren. Det var också vad som hände.
Ett par konstaplar knackade på min farmors bostad, där pappa också bodde, och frågade efter pappa. Farmor som alltid var noga med att göra rätt för sig och hade stor respekt för både lagen och polisen blev självklart orolig. Men sanningsenligt fick hon förklara att hennes son senast hon hade hört något från honom befann sig i Hong Kong och att det inte alls fanns något uppsåt att vägra mönstring eller värnplikt.
Uppgifterna var ganska lätta för polisen eller om det var Kronan att få bekräftade, så pappa slapp lagens långa arm mer än att han fick mönstra senare när han kom hem.
Historien kunde ha slutat där om det inte var så att även mönstringen i sig gav upphov till en fortsättning som kunde ha ändrat pappas framdida karriär.
När pappa väl skulle mönstra så hade alla jämnåriga i Lund där pappa bodde redan mönstrat det året. Pappa fick således passa på att mönstra i Göteborg ”mella två båtar”. Om det var för att pappa mönstrade med ”fel grupp” eller om det var för att efternamnet började på W som gjorde att han fick mönstra sist av dem alla vet jag inte.
Någon mönstringsförrättare hade raljerat över att pappa nog var lite utlänning och ”nu är det dags för skåningen att mönstra”. Detta hade gjort pappa både förolämpad och upprörd. Enligt pappa hade han gett förrättaren svar på tal och var väldigt tydlig med att han var svensk som alla andra i rummet och han dessutom var född i Oskarshamn och inte i Skåne.
När pappa sedan tilldelades var han skulle göra sin värnplikt blev han placerad i armén. Detta då alla andra platser ”var slut” och det var inte så mycket att göra åt då pappa dessutom var sist på listan. Pappa blev upprörd, med all rätta, för andra gången under mönstringen.
Han fick ha ett långt samtal med någon psykolog eller vem det kan ha varit för att förklara det orimliga i att en person som tjänstgjorde i handelsflottan och som skulle bli både styrman och sjökapten i sin värnplikt placerades i armen och inte i flottan.
Psykologen följde därefter med pappa in till dem eller de som fördelade platserna. Dessa upprepade att platserna var slut i flottan och att det var armén som gällde.
Psykologen harklade sig då och sa:
”Wingren säger han ska till flottan, och jag är nog benägen att säga att han har rätt.”
Pappa hamnade i flottan. Det förvånade nog alla på mönstringskontoret, utom honom själv. I flottan gjorde han en parallell karriär vid sidan om den yrkesmässiga och blev till sist örlogskapten som reservofficer.
De årliga repmånaderna, som till mitt förtret nästan alltid krockade med min födelsedag, var viktiga för pappa. I detta kunde han kombinera sitt intresse och kärlek för sjön och något annat som var viktigt för honom.
Att försvara vårt land och demokrati var för honom självklart. Pappa hade få principer med de han hade var orubbliga. Detta var en av dem.
Jag minns tex när Olof Palme blev mördad. Pappa tog detta nästan personligt och blev skitförbannad! Han såg det inte bara som ett mord, vilket i sig är illa nog, utan också som ett direkt angrepp mot hela vårt land och alla som bor här. Och då ska jag säga att det inte var så där jätteofta pappa blev förbannad men han var inte riktigt att leka med om han blev det. Pappa stod i köket och nästan skrek: - I Sverige mördar man inte statsministern!
I det ska också sägas att pappa sannolikt inte röstade på Palme, vilket i kontexten inte spelade någon roll. Och, det gjorde det heller inte för pappa.
Som sagt var repmånaderna viktiga för pappa. Som pojk var jag värdigt nyfikna på detta och vad pappa egentligen gjorde ”när han var inne i kriget”. Så, en dag frågade jag pappa: - Vart är det du åker när du övar på kriget? Pappa stannade upp i sin tanke eller vad han nu gjorde. Han spände blicken i mig och sa i en mening och i ett andetag: - Om fienden får veta var pappa är då dödar de din pappa och vill du att din pappa ska dö?
Jag behöver inte tillägga att jag aldrig mer någonsin frågade var pappa gjorde sina repövningar….
Men, pappa blev inte bara reservare i flottan utan styrman i handelsflottan och sedan också sjökapten. Dessa berättelser kanske inte innehåll så mycket krut och dunder eller annat som inponerar på en son, men några av dem minns jag ganska väl ändå.
På någon resa, jag vet inte när eller vart, var det en rätt otäck storm. Någon vajer på fördäck hade slitit sig och slog som en piska över båten. Pappa och några kamrater fick ta sig upp på däck och meter för meter närma sig vajern som rappade mot däck så att gnistorna bokstavligt flög trots storm och regn. Båten slog i vågorna och de fick mellan varje våg närma sig vajern och haka sig fast. Olyckan var framme och en av pappas kamrater togs av en våg och spolades över bord. Pappa trodde då att det var tack och adjö med honom. Men, men ibland finns en högre makt som vill annat. Hans kamrat spolades tillbaka till båten med nästa våg och han fastnade med benet i ett hål i relingen som var avsett för att vatten skulle rinna av. Killen klarade sig mot alla odds.
När jag nämnde denna historia för min mamma kunde hon bekräfta denna osannolika historia då hon också hört berättelsen och också tom träffat denna lyckosamma kille som klarade sig.
En annan historia utan dramatik, men faktiskt väldigt rolig, var när pappa på en av sina resor kom till Buenos Aires, Argentina. Han och en kamrat hamnade på någon bar nere i hamnen och kom i samspråk med en kille som bodde där. De berättade att de kom från Sverige, Sweden. Killen de nyss lärt känna sa att han hade en klocka från Sverige. Pappa och hans kompis förklarade lite snällt att klockorna kommer från Schweiz, Switzerland, men att de är från Sverige. Killen stod på sig och menade allvrligt att hans klocka visst kom från Sverige. Återigen förklarade pappa och hans skeppskamrat att det var skillnad på Sverige och Schweiz. Att de kom från Sverige och det är I Schweiz klockorna kommer ifrån. Killen gav sig inte och det slutade med att de gick hem till killens bostad en bit bort för att minsan få se på den svenska klockan med egna ögon. När de kom in hans bostad så ser de en stor Moraklocka mot väggen.
-Touché!
Högtider firades också ombort. Nyåret 69/70 var pappas båt i Israel och min mamma var också med på båten. Utanför hamnstaden Ashdod, som ligger några mil söder om Tel Aviv i Israel, låg båten ute på redden och väntade att få gå in och losssa och lasta då hamnen var full.
Nyårsafton kom och då alla båtar som låg utanför hamnstaden och besättningsmän kom från olika länder med olika tidszooner var det ett fyrverkeri utan dess like varje gång klockan slog hel timme. Detta då alla skulle fira just ”sitt” nyår. Det må ha varit så och kanske inget större problem om det inte var för att de olika båtarna och besättningarna hade det mycket dåliga omdömet att blockera de olika frekvenserna för radiokommunikation med nyårshälsningar mellan båtarna. Vad som fick pappa att riktigt lacka ur och gå in på radion och bokstavligt be de andra båtarna att hålla käften, milt sagt, var när de dessutom körde nyårshälsningar över den frekvens som var reserverad för nödtrafik. Vad han sa eller på vilket sätt vet jag inte, men tydligen fattade de andra galoppen och det blev knäpptyst på radion.
Några år senare kom jag till världen och då hade pappa redan gått i land för gott. Som liten hade jag som dröm att också gå till sjöss. Ödet ville dock annorlunda. Ett helt annat yrkesval gjorde jag. Men, båtar och skärgård var alltid en del av vår uppväxt. När jag sedan i vuxen ålder skaffade mig min egen fritidsbåt, en Winga 25, gjorde jag en kopia på min farfars redarflagga som han hade på alla sin fartyg. Flaggan satte jag i masten på min egen båt. Med det kände jag att cirkeln var sluten.
// Per Wingren
