Logga in

Joel o Nanny på Facebook

MORMORS BRUDKISTA

För LT. av Doris Morin. Hornsborg 1962


Doris Morin, foto Sonja Wingren 1977.
Enskilda personer jubilerar föreningar jubilerar, företag jubilerar, och tidningar jubilerar. Min mormors gamla brudkista 100-årsjubilerade häromåret, fast jag har förbisett det tills nyligen. Den står här på min vind, halvt bortskymd av varjehanda. Jag förvarar olika yllesaker i den, bland annat min allra finaste yllebolster, som jag själv kardat ullen till, men Mor spunnit garnet till, färgat i de läckraste färger och vävt, och innehållet är lättaste gåsfjäder, Den är jag väldigt rädd om, men också malen tycker om ylle, och därför brukar jag på vårarna "preparera" med något starkt som doftar, t. o. m. genom stängt kistlock.

Så vacker är den inte just, den gamla kistan, stor och med rundat lock, många smidda järnbeslag, kraftiga handtag och dito lås, grönmålad och med Mormors initialer och ett årtal i svart. "Låddikan" inuti är dubbelbottnad, och i lönnfacket där hade någon en gång lagt en kniv och ett stycke tunnbröd, med någon undermening, kanske. 1859 målades den troligen, men kanske hade ytterligare 100 år gått, sedan vind och väder susade i ekvirkets grenar och blad och fåglar sjungit i dess krona. Från kullatrakten nere i Skåne kom den, när min Mormor och Morfar med sitt bohag flyttade till Halland till Svenshult i Knäred. Morfars far var skeppare från Farhults församling, och nog hade det varit meningen att också ende sonen skulle blivit sjökapten, men så blev inte. Morfar ville hellre plöja den steniga svenska jorden, än havens böljor, och hellre i Halland än i Skåne, så därför fick hans unga hustru, hemgiftskistan och övrigt, lämna födelsebygden och släkt och vänner. Det var nog inte så alldeles lätt. Hon var yngsta barn, och hade stor släkt och många vänner. Men Morfar hade måst lova henne, att en gång om året skulle hon få åka ner till födelsebygden och träffa sina kära.

I det nya hemmet väntade arbete för båda. Morfar ville bruka jorden på annat sätt än den förut brukats. Han dikade och nyodlade och var den förste på orten som sådde gräs och klöver, men det fanns dem, som menade att han inte var klok. Men nog var han klok. Knäredsborna valde honom till kommunalordförande, och för många undrande och frågande blev Nils Petter Andersson i Svenshult, allt i allo. Och Mormor hon kunde inte skriva, men sitt kunnande och sina vävnotor hade hon bokstavligen på sina 5 fingrar. Lejd hjälp hade man ju förstås på den tiden som kunde hjälpa till. Och kardas och spinnas och vävas och sys och fållas, det behövdes för en familj som växte, och allt i klädväg skulle göras hemma. Äldsta dottern giftes bort i 20-års åldern, och pojkarna därnäst reste till Amerika, men kommo igen med sparade slantar. Min Mor, som var flickan därnäst, arbetade som piga i nära 10 år efter äldsta systern. Det var hårt arbete på den tiden. Korna mjölkades för hand, ute såväl som inne, gräset höggs med lie, räfsades med riva och togs upp för hand, och på vintrarna var det innearbete...

 
Ungdomar såväl som äldre färdades till kyrkan varannan söndag. Husbondefolket med de små åkte, de vuxna fick gå. På "kyrkvägen" träffade man andra, och ibland var man många i sällskap både till från. Ett tycke, som uppstod mellan ett par läsbarn, höll i sig, och med sammanträffande några gånger om året på något julagille höll det i sig, så när Mor var 24 år och Far 5 veckor äldre, gifte sig de båda läskamraterna. Skjutsar från fars födelseby skulle hjälpa till med Mors flyttning hemifrån. Mor fick Mormors hemgiftskista, och den var så tungt lastad att en grannpojke till Far, efter sina oxar som dragare inte kunde lasta mer än just den kistan.

Så var då Mor kommen till ett annat arbetsfält och skillnaden var inte så stor på det det gamla och det nya. Det var sex strävsamma arbetsdagar i veckan och ibland sammanträffande med föräldrar och syskon och gamla vänner på den sjunde, söndagen. Men Mor trivdes i Vångadal, och om Far, som det ibland hände, talade om att sälja och flytta annanstans långt bort, då sa' Mor: "Här är lugnt och gott och grant, här trivs vi, och här blir vi!" Efter åtskilliga strävsamma år i den gamla trallen blev det lite annorlunda. Det köptes hästräfsa och slåttermaskin och änghösten blev lagd till bete. Korna fick äta klöverhö, och det tröskades inte längre med slaga. De äldsta barnen var vuxna och flyttade bort utrustades med varjehanda bruksting, sängkläder och möbler. På vinden utmed taket, i rad med andra vackrare kistor, stod alltjämt den gamla brudkistan, ibland innehållande saltat och torkat kött och fläsk, lagt på ren halm, ibland bröd och ibland frukt.

Men när Far och Mor flyttade till sin lilla undantagsstuga framme på Farfarsgårdens tomt, då åkte kistorna med dit, till att stå som "barriär" invid vindstrappan, och till att förvara sängkläder i. Så när jag själv, efter rätt många år som piga, och ibland också som dräng därhemma, skulle packa mina under åren samlade saker, då kom den gamla kistan i åtanke, och då var inte transportmedlet oxvagn utan bil, som avverkade många mil på en enda timme.

Under 21 år har jag nu med min make bott här i Småland. Vår son är 19 år och går på konstfackskolan i Stockholm. Han är händig med varjehanda, och kommer hem med vackra saker han gjort, och han målar tavlor. En gammal gungstol, också från mitt Morföräldrahem, har han ganska nyligen målat om och gjort riktigt fin. En "rockamakare", Carl Eliasson från Svenshult, hade snickrat den för ganska säkert 100 år sedan, och den är så god att sitta och "ricka" i när man bara har tid. Störes man av ingen går tankarna till tusende ting, flydda och närvarande. Medan snöbyarna ännu ibland viner här utanför tänker jag på gångna vintrars hårda frost och djupa snö ute och på kardors rassel och spinnrockars surr inne i stugvärmen eller slammer från vävkammaren, på tidiga, vårars intensiva fågelkvitter i buskar och träd vid slask och tjällossning, på insektssurr i sol över ängar och gammaldags örtagårdar, på doft av mylla, av blommor och hö. Man kan tänka på soliga sommardagar, eller sol i september, på månsken vid midsommar, eller augustimånsken. Och så, efter tankar på, många sorgtyngda dagar också, omväxlande med lyckliga och glada, är jag tillbaka till den gamla brudkistan, som jag tänkte låta min dotter få en gång, när hon behöver den, fin och nyputsad, och med lock och framsida bemålad med vackrast tänkbara blomkransar och en svala i flykt, min käraste fågel.


Doris Morin föddes 21 november 1903 och är Nannys yngsta syster. Jag träffade henne någon gång i min barndom då vi besökte henne på Hökhult. Hennes son heter Stig Morin, han bor kvar i föräldrahemmet och där står den gamla kistan kvar! Hennes dotter heter Tea Morin.

Namn på personer i texten:

  • Mamma: Botilda Nilsdotter född 21/7 1866, Pappa: Johannes Svensson född 16/6 1866. Vigsel 18/7 1890 i Knäred.
  • Mormor: Johanna Andersdotter född i Väsby 18/10 1840, Morfar: Nils Andersson född i Farhult 21/10 1836. Vigsel 22/8 1859 i Väsby, Skåne.
  • Farfar: Sven Svensson född 21/8 1834, Farmor: Johanna Jakobsdotter född 23/10 1834. Vigsel 20/5 1834

Doris och Nannys föräldrar

Överst från vänster: August (Nannys farbror), Peternilla (August fru), Botilda (Nannys mor) och Johannes (Nannys far),
Nederst från vänster: Nellie Svensson Båstad (Nannys faster gift med Janne), Sven Svensson (Nannys farfar), Johanna Jakobsdotter (Nannys Farmor)

Vångadal 1894


About cookies User: Visitor Modified: 11 januari 2017 Copyright © 2016 www.portinson.se All Rights Reserved