Etthundraårsjubileum 10 juli 1966
Man firade 100 år sedan Johannes och Botildas födelse 1866!
Det var en strålande grann dag, söndagen den 10 juli. Vid Knäreds kyrka skulle barn och barnbarn till Johannes och Botilda Svensson från Vångadal samlas, för att högtidlighålla minnet av deras födelse för 100 år sedan.
Den 16 juni 1866 föddes far, medan farfar och farmor ännu bodde i gamla ryggåsstugan som låg nära lönnarna vid "gadeleet", före storskiftet och utflyttningarna. Den 21 juli föddes mor i Svenshult hos från Skåne inflyttade skepparesonen Nils Petter Andersson och hans skånska hustru Johanna. Far döptes midsommardagen, det var väl därför han skulle heta Johannes. Han framhöll gärna att han hade samma födelsedag som kungen, Gustav V, nämligen. Vid mors dop togs hästskjutsar på pråm över Lagan söderifrån, någon bro fanns, inte då. Barnen växte upp och lärdes "bedja och arbeta".
I mors gamla Lilla Katekes, hennes enda egna lärobok från skolan, hade morfar, på innersidan av pärmen skrivit namn, och nederst i kanten: "Bed och arbeta". Så skrev också far i våra läroböcker. Vid 11 års ålder fick mor sluta skolan, och så läsa, och skriva och räkna på egen hand. Far fick lite mer skolutbildning, han fick gå i "storsskola" och läsa karta och geografi: Till följd av det kunde han ibland säga till mor: "Du vet bara inte var du har hemma".
Ja, och så blev dom båda läskamrater, och då blev dom som först bekanta, fast setts hade dom kanske innan, vid kyrkan. Det tycks ha blivit kärlek vid första ögonblicket.
När det längre fram blev brevväxling skedde det pr "träskopost". Man skickade breven till varandra med syskon eller goda vänner som man kanske själv gjorde samma tjänst. "Poststationen" var väl oftast vid kyrkan på söndagarna. Vid 23 års ålder blev det förlovning, ej utan vissa knaggligheter innan, och vid 24 giftermål.
Vigseln försiggick i prästgården i all enkelhet, men söndagen därpå hette det att dom nygifta "skulle visa sej", och det var vid kyrkogång i brudstassen. Far hade svart brudgumsrock, vit väst och hög hatt, Mor hade "köpetygsklänning", bredrandigt i blått och grått, och blommigt i vävnaden. Kjolen sid och vid, tröjan smärt i livet, och med långa ärmar och hög i halsen. Ett lyckligt, och nog vill jag tro, ett gran´t par.
Efter gott och väl ett år föddes första barnet, och sedan dom andra 6 med ett par års mellanrum.
Och det vart slit och släp för brödet och för kläderna. Far var en duktig jordbrukare, det hade han lärt av sin far, och mor hjälpte honom, och emellanåt var han borta och snickrade. Och mor karda och spann, vävde, stickade och sydde. Allt det hade hon lärt i hemmet. Hennes mor kunde inte skriva, men hade alla vävnoter "på sina fem fingrar". Men far hade i sin gröna ungdom varit i Halmstad i snickarlära ett år, där han som "gesällprov" gjorde ett fönsterbord till själva landshövdingen, och fick av honom en blank enkrona alldeles extra.
De hade båda sin glädje i arbetet, och för barnen, som växte upp och "artade" sej, flyttade ut, skaffade sej makar och makor, egna hem och egna barn.
Ja, så är ju livet, har alltid varit, och skall så vara. Föräldrar gläds över egna framgångar, och över barnens; Barn är lyckliga som har goda föräldrar och goda hem, goda lärdomar och goda och glada minnen som barlast på livets seglats.
Så var då denna söndag, den 10 juli 1966, 14 barn och bambarn, med äkta hälfter, samlade en fullsatt kyrka i Knäred. Roligt att se sin gamla kyrka så vacker både innan, och utan, och kyrkogårdarna så vackra och välvårdade. Jag skulle haft lust att gått där hela dagen, och en minnestavla inne i kyrkan, som i ord och bilder handlade om kyrkliga händelser från 1200-talet och fram till vår tid, skulle jag velat närmare beskåda.
Men vi hade mera på vårt program. På det omrenoverade och tillbyggda gamla "Gästis", numera "Freden" skulle vi äta. "Utan mat och dryck är hjälten ingenting". Det var frid och fröjd på "Freden", men mera skulle vi se i Knäred. På slingrande vägar i samhället, kom vi till idrottsplatsen och "Flammabadet". Det senare som en bild ur tusen och en natt, i det soliga härliga sommarvädret. Till sist kom vi till Vångadal. Detta stackars, arma, drabbade, som är dömt att dränkas. *)
När man i denna fägringens, grönskans och blomningens tid, ser denna idyll, och i minnenas kamrar har alla de år, de vintrar och vårar och somrar man levt där, och tänker på att det skall försvinna, skall man undra på då, om man fäller en tår. På hemfärden såg man andra byar, andra gårdar, andra höjder, och andra dalar, men det finns bara ett Vångadal. Så vill jag då sluta dessa mina rader, från en glad, fast nog, djupast allvarsmättad släktträff i Knäred, med en vers ur min 1955 skrivna:
"Farfarsgården".
Där ligger i öster den gård där jag fötts,
där moder min lärde mej gå.
Där generationer av människor mötts,
där vuxna de blivit, de små.
Nu vila de gamla i kyrlsogårdsmullen,
de unga ibland lägga blommor på kullen.
Och åren de rinna likt timglasets sand,
skall en gång vi mötas på evighetsstrand!
Doris Morin.
*) Notering: Det fanns planer på utbyggd vattenkraft i Lagan på 60-talet. Turligt nog blev det inte så, istället byggdes kärnkraftverk./Mikael Wingren 2017
