Farfarsgården
Melodi som ”På blomsterklädd kulle...”
Dikt av Doris Morin
1
Det händer ibland att en dörr står på glänt,
till kammarn där minnena stå,
med olika stilar och olika pränt;
så lätt blir man vemodig då.
Ibland äro minnena bittra och tunga;
ibland är de glada så att man vill sjunga,
men sången blir inte så långvarigt ljus;
man bör inte bullra vid minnenas hus.
2
I begrundan jag står på min Farfaders gård,
där gräset står färdigt att slå,
och marken där under av kullersten hård,
den duger att köra uppå.
Här längorna lågo i fyrkant runt sluten,
kastanjen som vårdträd, nu är den nerbruten,
och brunnen som var en så nödvändig ting
markeras nu blott utav stenar i ring
3
Till gården så fanns där de portarna tre,
en norrut, en öst och en väst,
och utanför norrport där fanns det ett le,
det leet behållit sig bäst.
Nog hände det ibland dess gångjärn de knarra,
men dess stolpar av stenblock de nog inte darra,
och vid båda sidor stod som på parad
4 (Faster Inger Lena född 1858)
En trädgård där var och av säreget slag,
dess like ej långväga fanns,
och resterna av den finns ännu idag
men inte dess blomsterprakt och glans.
Det var faster Lena med hjälp utav bröder
som detta anlade med läge åt söder.
I backe och dal löpte gångar i mängd,
och välklippta häckar av ansenlig längd.
5 (Farfar är Sven Svensson född 1832 och Farmor Johanna Jakobsdotter född 1834)
Och jorden gav gröda förr liksom nu
åt dem som den bruka med flit.
Min Farfar han var just en odlingens man
han spara ej möda och nit.
Min Farmoders insats nog och hade värde,
ty barnen hon fostra och arbetsflit lärde.
Så när den var slut deras dagsverkens tid,
då söner och döttrar på allvar tog vid.
6
Min Farfar jag minnes hans stapplande gång,
två käppar han hjälpte sig med.
Han ibland beklaga att tiden var lång,
rätt ofta han sa han var ”ned”.
Så tyst var i stugan blott väggurets ticka;
Ingen vid spisen satt och spann eller sticka,
ty Farmor sen länge i graven var gömd
och Farfar var ensam och gammal och glömd.
7
De unga de har sina nöjen ibland
fast kanske dock arbete mest.
Så lätt de bortglömma den åldrande hand
som ledde dem säkrast och bäst.
De ögon som följde dem troget på vägen,
den foten som gått för dem trötter men trägen,
det hjärta som för dem har klappat så ömt,
och för dem så hoppfulla drömmar har drömt.
8
Där står den i öster den gård där jag fötts´
där moder min lärde mig gå.
Där generationer av människor mötts,
där vuxna de blivit de små.
Nu vilar de gamla i kykogårdsmullen.
De unga ibland lägga blommor på kullen,
och åren de rinna likt timglasets sand -
skall en gång vi räknas på evighetsstrand. -
9 (Mor var Botilda Nilsdotter född 1866)
Min mor var en kvinna av säreget slag,
hon var arbetsam glader och from.
För dem som hon fostra hennes vilja var lag,
men godhet låg alltid bakom. -
På högfärd och storhet hon ej satte värde,
men barnen hon Gudsord o Gudsfruktan lärde.
En ledtråd i livet än är och det var,
min kära min älskade Mor och min Far
10 (Far var Johannes Svensson född 1866)
Min far och hans bröder så händiga var,
det mesta dom gjorde gick fort.
De timrade hus, och husen står kvar,
och minna om dem som dem gjort.
Min far sina hästar så mästerligt körde,
att dom var hans vänner det tydligt man hörde,
och det var ej ovanligt alls,
på hemväg de ”dansa” till fiskarens vals.
11 (Storebror var John Johansson född 1891)
Min storebror han var så hjälpsam och käck
så hjälpsam mot mor och oss små.
Han snickrade båtar med kölar och däck
och master och segel uppå. - - -
I verkstad och smedja med Far han arbeta,
sen följdes dom åt för att fiska och meta.
Ibland gick han ut med sin bössa och hund,
som riddarn det sjungs om ”i grönskande lund”.
12 (Storasyster var Nanny Johansson född 1895)
Min syster den äldsta hon vuxen ock var,
hon jämt var så fin och så nätt,
och trevlig och vacker och vänlig och rar,
och präktig på alla dom sätt.
Hon sydde oss kläder hon laga och sticka,
och lärde oss också att hyfsat oss skicka;
Det heter att ”fostrar man förstbarnet väl”;
så fostrar dom övriga barnen ”se säl”.
13 (Yngsta syster var Ruth Johansson född 1898)
Min yngsta av systrar hon var så kavat,
hon hästarna körde åt Far.
För ivrigt så var hon hans goda kamrat,
så händig till allting hon var.
Men när det var kväll då sällan det fela,
hon satte sig ned till att sjunga och spela..
Så efter den sången den gjorde mig säll,
där den hördes tona i skymmande kväll.
14 (Lillebror var Arvid Johansson född 1905)
Min lillebror var min lekkamrat han,
den bästa som någonsin fanns.
Min mor sa ibland: ”jag förundrar mig kan
dom ungarna är alltid sams!”
Vi klättra, vi jaga, vi byggde, vi rodde,
att leken vi lekte den verklighet var. - -
Nu för mig som sagor dom minnen står kvar.
15
Den leende dal invid Lagaåns strand
där månget ett vänskapens band knöts. -
En skald har det kallat ”Ett paradisland”
Där saga och verklighet möts. -
Jag älskar den bygden för att jag där levat,
där vaggats, där agats, där övats, där strävats,
där jublat, där skrattat, där hoppats och lett,
där mången gång ensam jag gråtit och bedt.
16
Nu lämnar jag gården där minnet mig grep,
jag styr ner mot Lagan min gång. -
Och drömmen försvann i ett endaste svep. -
Jag lyssnar till fåglarnas sång. -
På himlen syns inte av månen en strimma,
och därför kan vattnet ej glittra och glimma,
men daggen den faller så ljuvlig och sval
på alla och allting i mitt Vångadal.
