Sonja minns sina mor- och farföräldrar

Vi är många kusiner, numera mer än medelålders - Portinssons, Åkessons, Wingrens, Ferdinandssons och Jönssons - som minns våra mor- och farföräldrar Nanny och Joel väl. Men hur mycket vet vi om generationen före dem? Vi bad Sonja Wingren, 97, berätta om sina far- och morföräldrar som levde i Knäredsbygden i en tid utan tv, radio och telefon, men med vedspis, fotogenlampor och utedass.

Vi börjar med Nannys föräldrar, Johannes Svensson och hans Botilda:
” De hade ett litet lantbruk i Vångadal. De bodde i ett ganska långt boningshus av liggande timmer. När de skulle gifta sig delade de huset på mitten. Den ena halvan fraktades några hundra meter bort. Där bodde Johannes och Botilda hela livet. Den andra halvan fraktades ända till Dyreborg, nästan ända framme vid Knäred. Där bosatte den yngste av Johannes bröder sig. Han hette Axel Svensson.

Överst från vänster: August (Nannys farbror), Peternilla (August fru), Botilda (Nannys mor) och Johannes (Nannys far), Nederst från vänster: Nellie Svensson Båstad (Nannys faster gift med Janne), Sven Svensson (Nannys farfar), Johanna Jakobsdotter (Nannys Farmor)

Jag tror att Johannes och Botilda träffades när de gick och läste till konfirmationen. De var ju födda samma år, 1866. Morfar var lantbrukare, men också en skicklig möbelsnickare. Varje år försökte han snickra en möbel under vintern, när det inte fanns så mycket att göra på gården. Sedan sålde han den för att få pengar till skatten. Jag har sett en vacker byrå i ljus björk, och två chiffonjéer, varav Margareta Kjellberg har den ena.
Morfar var en from man som gick i kyrkan och läste sin postilla. Det passade bra, för Botilda var likadan. Varannan eller var tredje söndag eller så spände de hästen för giggen och körde till Knäreds kyrka.
Morfar var snäll, pappa tyckte nog att han var lite naiv. Han tyckte om brännvin, men inte till övermått, och bara när det var fest. Då kunde han cykla en och en halv mil till Laholm och köpa ut sin ranson, det var nog en och en halv liter. Då brukade han hälsa på hos oss i Ahla. Han satt i köket och pratade. Ibland hade han en honungsram med till oss barn, han tyckte väl att vi skulle ha något sött och gott.

Jag var mycket hos morfar och mormor när jag var liten. Mamma skickade mig dit när Greta skulle födas. Då var jag bara två år. Nästa gång, när Sven-Åke föddes, var jag fem år. Då var jag där från början av september ända till jul. Det var en lång tid för en femåring. Mormor Botilda var den snällaste av de två. Men de var alltid snälla mot mig. Fast en gång blev morfar riktigt arg på mig. Jag hade hittat något som jag trodde var ett diadem på vinden och satte det på huvudet när vi skulle äta middag. Morfar blev jättearg. ’Ska du ha det på huvudet? Ta hit det!’ röt han. Han var riktigt brysk. Efteråt förstod jag att det var ett strumpeband, och sådana saker ansågs ekivoka på den tiden. Det passade sig inte, tyckte morfar.
Jag grät och var helt otröstlig. Då sa mormor: ’Jag ska säga dig, att om morfar visste, där han går ute på åkern, att du är så ledsen, då skulle han också gå och gråta.’

Jag var den av syskonen som var mest hos mormor och morfar i vardagslag. Annars var vi där på kalas. Pappa var ofta irriterad, för han hade svår astma, och morfar ville alltid visa sina hästar. Det tålde inte pappa särskilt bra. Han var lite svartsjuk; han förstod inte varför vi barn tyckte bättre om att vara där än hos hans föräldrar. Det var lite känsligt.

Mormor Botildas föräldrar kom från Skåne, nära Jonstorp. Botildas far fick lämna gården när det blev skifte, den äldste sonen skulle ha gården. Då flyttade han över Åsen och kom till Svenshult. Där blev han berömd för att han odlade blommor. De andra bönderna hade aldrig sett klöver… Han blev kommunalordförande, det var huvud på honom. Det var det på mormor Botilda också, hon skrev brev till mig när jag låg på lasarettet. Hon var jättesnäll.

När jag var nio år skulle jag gå i musikskola. Då satte mamma mig på en buss till Knäred. Jag skulle lära mig noterna hos mammas gamla lärarinna Klara Lövgren. Mormor visade vägen. Vi gick ut genom ”gaden" där de ledde korna.Sedan skulle vi gå genom skogen. Jag var ju inte van vid djupa skogar. När jag skulle gå tillbaka till mormor och morfar kunde jag inte hitta stigen. Men då kom mormor och mötte mig.

Från vänster: Albin Joels äldsta bror, Joel, John i Linghult,  Margit i Linghult, Nanny, Sigurd bror till Joel, Malin syster till Joel, Sonja, Frida gift med Joels bror Henrik (död 1926?) och gudmor till Sonja, Rut i Linghult (längst bak), Marta dotter till Frida, Frida Joels lillasyster (gift med Alfred i Veinge), Stig i Fridas famn "Stig på Lagagården", August (Sven-Jans-August), "handelsman Kron" tog över affären i Trälshult efter Joel när familjen flyttade till Ahla, Alfred i Veinge, framför Alfred står hans och Fridas son Hilding (Stigs bror), till höger om Alfred okänd mansperson, unge mannen bror till Kron, framför denne står Nellie syster till Nils och gift med August (troligen), framför Nellie står Helmer son till Henrik och Frida (bror till Marta), Henry Sonjas bror, framför Henry står Evert son till John och Malin. Längst fram Nils Pålsson född 1852 och hans fru Petronella. De tre längst till höger kunde inte Sonja namnge. Albin var äldst tror jag. Henrik var gudfar till Sonja. Oscar var skräddare. Hilding var källarmästare på restaurang Mollberg i Helsingborg.

Farfar har vi ett fint fotografi av, från hans åttioårsdag. Där är jag tolv år. Nils Pålsson, han var en affärsman precis som pappa. Han sålde smågrisar på marknader. Sedan tyckte han väl att det var besvärligt och gick över till att sälja ”binge” - vet du vad det är? Det är stickade saker. Vantar och sockar som farmor och andra tanter stickade. De var ofta valkade för att hålla värmen bättre.
Farfar var glad, mycket gladare än pappa, även om pappa också kunde vara på gott humör ibland. Farfar spelade dragspel och sjöng, lite vågade visor ibland. Han var en trevlig prick. Men hans fru var en riktig surpuppa.
Farfar och farmor bodde mittemot vår affär i Trälshult. Jag var sex år. Hon gick och stickade, det gjorde alla tanter på den tiden, och knackade på hos oss. ’Kom in’, sa mamma. ’Nä’. ’Varsågod och sitt!’ ’Nä’. Hon skulle bara stå i dörren och sticka och se hur mamma skötte sitt hushåll.
Farmor var lockig av naturen, men sköljde håret i sockervatten så att det blev rakt. Och hon var så sur att mungiporna gick neråt. Jag tror inte att hon klarade av barn.”

21 januari 2017/ Karl G Jönsson

Om du vill ha tillgång till vårt stora släktträd på nätet, skicka ett mail till karl_g.jonsson@comhem.se