Nanny Nilsson

Några brev 1912-1914 från Nanny till sin Joel.

Nanny på 1960-talet med sin ståtliga amaryllis.

 

Att väcka minnen av ett kvinnoliv som var min mormors 1895-1989!

Jag har gått en kurs under hösten 2014 på SLU i Uppsala, som handlar om natur och kultur-vägledning. En uppgift var att dokumentera ett projekt och då tänkte jag mycket på min mormor Nanny Nilsson. Syftet med att djupdyka lite mera i hennes liv, var dels att kunna berätta om henne under en eller flera afterwork-kvällar här i mitt hem i Kungälv, dels att förmedla kunskap om hennes liv till hennes barnbarn ( mina kusiner) och barnbarnsbarn som jag har kontakt med via en sluten grupp på facebook. Redan 2010 hade vi ättlingar till Nanny och Joel Nilsson en släktträff med ett 60-tal personer. 2014 är det dessutom 100 år sedan som mormor och morfar gifte sig, så det är roligt att minnas och uppmärksamma deras liv. Jag själv har en hel del minnen från barndomsåren och tog egna foton på Nanny i trädgården i Sofiero i slutet 1970-talet. Jag kände redan då en stark samhörighet med henne och som blivit starkare under mitt vuxna liv. I samband med att mina föräldrar dog, kom jag att ärva en vacker chiffonjé. Det visade sig att den var från 1895, samma år som Nanny föddes och snickrad av hennes pappa, Johannes Johansson.

Det var en gång en chiffonjé i mahogny med svartmålade lister, lönnfack och härligt många smålådor som innehöll precis som livet, både glädje och sorg. Där fanns födelsedagskort i alla former, foton i mängder, jubileumssånger, begravningminnen blandat med vigselfoton och gamla brev. Många tidningsklipp om hårt arbete på landet och flytt till andra orter för att söka lyckan, dvs minnen och åter minnen från flydda dagar. Innehållet i chiffonjén var så intressant för min mormor och mamma hade gjort precis som jag gör nu, sparat på viktiga foton och brev och många olika tidsdokument. Bla fanns där några kärleksbrev fråm min mormor Nanny till sin Joel. Hon skrev i sept 1914: ”Min kärleksskatt....nu är det ju på det viset ....och skulle vi inte kunna gifta oss innan vintern...så blir vi inte så snopna!” Våren efter i maj föds så Inga, deras förstfödda dotter. Sedan får de ytterligare fyra barn innan de flyttar från sin affärsrörelse i Trälshults by till en annan by som heter Ahla i utkanten av Laholm. Under 1920- talet skall man bygga 2 kraftstationer i Lagan för ny och och mer kraftfull elförsörjning. Morfar Joel som redan är en etablerad handlare ser möjligheterna, snart skall trakten få tillskott av många kraftstations-arbetare. De behöver både arbetskläder, finkläder och något vackert tyg eller annat, när man åker hem till sin käresta. Affärerna går bra och Joel åker i sin T-Ford ut till byarna i södra Halland och kan vara borta i flera dagar. Mormor och morfar får ytterligare 3 barn, som mormor får uppfostra utöver allt arbete i affären, som krävs av henne. En handelsbod på den tiden innehåller allt som man behöver från kläder till mat, porslin, husgeråd och verktyg. Dessutom både olja och fotogen, hönsfoder och silltunnor mm.

Jag har pratat en hel del om Nannys liv med mina mostrar Sonja 94 år och Britta 83 år. En del av er känner nog till att Nanny haltade lite med ena foten. Det var en skada som hon fick som 5-åring då hon och hennes äldre bror John skulle hjälpa till och skära av potatisblasten på odlingen de hade vid barndomshemmet. John slant tydligen med lien och skar av Nannys hälsena. På den tiden lägger man spindelnät i såret för att stoppa blödningen och det blir inte hästskjuts in till läkarstationen förrän dagen efter, men då kan man inget göra åt skadan. Vi vet att Nanny efter skolgång, som är varannan dag, får arbeta som piga på en större skånsk gård. Där blir hon blir mycket omtyckt för sin mångsidighet bla kan hon baka väldigt goda kringlor. Hur Nanny och Joel träffar varandra är obekant, det kan vara när Joel är på affärsbesök vid Nannys hem i Traryd. Joel hade börjat sin affärsbana med att cykla runt och sälja vykort, tyger och sedan med hjälp av hästskjuts. Då blir det mera klädförsäljning. Efter giftermålet flyttar Joel och Nanny till en liten lägenhet i Gullbrandstorp där Inga ser dagens ljus. Den vita kökssoffan som Inga föds i finns fortfarande kvar, numera i Petter Wingrens hem, i Flens kommun. I det stora huset i Trälshult( fotot nedan) kommer de att ha sin affärsverksamhet.

Det är troligen Joels kusin Fritiof, som varit i Amerika som byggmästare, som hjälper till med både kapital och kunskap. Huset byggs med liggande panel, som var mer vanligt i Amerika på denna tiden.

Sonja beskriver sin mamma som en mycket arbetsam, kunnig och generös person. Hon kunde göra storbak tex 15 kakor rågbröd, ta hand om slakt, göra blodkorv, sy kläder, sticka och virka både till sig själv och barnen. Syskonskaran blir 7, födda från 1915 till 1931. På grund av den stora ålderskillnaden var det inte många år som alla barnen bodde hemma samtidigt. Göte och Britta som föds i början av 1930-talet får sällskap av Raili. Under 40-talet då det kommer ca 70 000 finska barn till Sverige, tycker Nanny att de skall ta emot ett sådant barn och Raili kommer till dem vid 5 års ålder och blir som en i syskonskaran. Det är ochså på 1940-talet som de äldre vuxna hittar sina livspartner både Sonja, Inga, Henry, Greta och Sven-Åke får man ordna bröllop för med middag, oftast i hemmet i Ahla.

Nanny har en generös personlighet och stort intresse för alla, både de vuxna barnen och barnbarn och senare även barnbarnsbarnen. Jag själv har mycket roliga minnen från deras trädgård i Sofiero, där vi kusiner träffades så fort det var födelsedagsfirande. Jag fick ibland övernatta hos morföräldrarna, det var lättsamt att vara där och jag blev sedd och bekräftad av mormor. Dessutom träffade jag min kusin Magnus. Vi lekte mycket i både i vedboden och trädgården. När mormor hade bakat sockerkaka i en något för liten form blev det alltid en kaka stor som en muffins, som Magnus och jag gärna smaskade på. Ett annat minne var de årliga missionsauktionerna i Svenska kyrkans regi, där mormor, mamma och jag gick och tog många lotter och ibland kom hem med vackra handarbeten som mormor och andra kvinnor hade sytt under året. Mormor var en aktiv kristen, utövade sin tro både i hemmet och inom kyrkans gudstjänster. Under någon tid träffade hon ochså någon bra och inlyssnande präst som samtalspartner. Hennes önskan var bla att Joel också skulle få en stark tro som hon själv säkert hade i hela sitt liv.

Nanny blev änka efter sin Joel vid 80 års ålder. Joel hade varit rätt så sjuklig de sista åren. Han hade bekymmer med astma och dog på Halmstads sjukhus 1975. Nanny hade nu bara sig själv att ta hand om vilket hon också gjorde, bestämde själv om både trädgårdsbestyr och inköp. Hon tyckte även om att se fin ut med ny vårhatt och kappa och min mamma eller Britta fick oftast vara smakråd vid dessa inköp. Nanny ägde en en stark själslig styrka som hennes dotter Sonja uttrycker det. Hon fick utöver sin makes död också uppleva och bearbeta flera andra sorger, en dotter, (min Mamma), två söner och tre barnbarns bortgång. Jag tror att Nanny tog hjälp av både sin gudstro och sin trädgård som blev som terapi för att kunna leva vidare och känna livskvalitet. Hon bodde på ett ålderdomshem de sista åren, där det var en personlig vård och jag minns hur hon gick till vävstugan så länge hon kunde, för att väva vackra löpare till sina många släktingar. Vi var ett 30-tal släktingar som kom på hennes begravning, en kall februaridag 1989. Vill avsluta med en texten hon skrev i den dagbok/ skrivbok från 1948 som också finns i chiffonjén: ”Tack o Gud för vad som varit, tack för allt som du beskärt! Tack för tiderna som farit, tack för stunderna som nu är, tack för ljusa varma vårar, tack för mörk och kulen höst, tack för redan glömda tårar, tack för friden i mitt bröst!”/ Nanny Nilsson

Under hösten 2014 har jag träffat både Britta och Sonja för att få mer information. Jag åkte till s:a Halland och besökte det huset som mina morföräldrar byggde i mitten av 1920-talet men det var mycket annorlunda idag och varken Britta eller jag kunde se något som fanns kvar av trädgården, bara en källartrappa i boningshuset som såg bekant ut. Britta berättade om deras skola, närmaste grannhuset som finns kvar och som fortfarande är en omtyckt byskola. Britta minns vidare hur hon bara kunde hoppa över häcken på middagsrasten och sedan stod hon bakom disken , när hennes klasskamrater kom för att köpa godis. ”Alla mina syskon kunde äta lunchen hemma och särskilt roligt var det när tex bröderna Ivarsson från Osby kom och demonstrerade nya leksaker till affären. En del människor var säkert avundsjuka på oss, de tyckte att vi hade allting i affären oköpandes” säger Britta.

Vi åkte också till det hus i Sofiero, där mina morföräldrar bodde som pensionärer och som idag ägs av Brittas son Björn med familj. Naturligtvis är mycket förändrat i trädgården, som nu består mest av gräsmattor och några gamla äppelträd från min mormors tid. Nanny hade en mycket innehållsrik trädgård med många bärbuskar, fruktträd, blommor och grönsaker, sådär blandat i rabatter som är så populärt idag. Mina minnen från 1960 och 1970-talet är bla att min mamma Greta och jag besökte mormor Nanny regelbundet och vi fick alltid något med oss hem av vad trädgården hade att erbjuda av grönsaker och blommor. Till exempel mormors luktärtor, en av de sommarblommor som jag tycker allra bäst om och som jag sår varje år. Ibland så ringde mormor till min familj och till min moster och då bjöd hon in oss till Amarylliskaffe, dvs vi skulle sitta och njuta av den vackra blomman , dricka kaffe och samtala om vardagliga ämnen.... mycket avkopplande, kunde vara en bra idé även i vår tids stressiga tillvaro!

Under hösten 2014 har jag haft ett antal Afterwork-kvällar här i mitt hem och med lite olika teman. Kvällen börjar med att vi äter en värmande soppa som jag har lagat och småpratar om vardagliga ting, det blir som en ”ställtid” tänker jag. En kväll var temat ”min mormor och jag” och målgruppen blev som jag tänkte dvs kvinnor i mogen ålder och vi blev 7 personer. Jag tror att precis som jag själv har reflekterat, när barnen är utflugna och man är 50+ genomgår man oftast en slags utvärdering av ens liv. Tankar om hur har jag levt mitt liv, om ens värderingar och vad vill jag fokusera på de närmaste åren! Det visade sig ochså när jag berättade om min mormors liv, att det satte igång processer hos mina gäster angående deras mor och farföräldrar och om livsfrågor i stort!

Under presentationen visade jag en del foton, fastsatta på A4-ark från Nannys olika tidsepoker. Jag glömde att dela ut utvärderingsfrågorna efter mitt föredrag, men någon var vänlig att maila till mig efteråt med följande text” Tack för en mycket trevlig afterworkkväll, soppan var jättegod. För mig var presentationen av din mormor och släkten mycket väl beskriven och lätt att förstå. Jag tycker att ditt framförande var avslappnat och fyllt av glädje i det du berättade om din mormor och er relation under åren” Flera andra personer sade spontant efter presentationen att det hade varit värdefullt att få höra min mormors livsberättelse. Någon som ochså blev påverkad på ett positivt sätt av mitt sökande av information, var min moster Sonja, som tyckte det var spännande och kom ihåg nygamla minnen som hon berättade för mig under höstens många telefonsamtal.

Vad har jag lärt mig av detta projekt? Mer om mig själv, en större förståelse för min mamma och min mormor och de omständigheter som de levde under. Min mamma blev med åren lite mer tungsint i sin personlighet och fick cancer tidigt och dog vid 61 års ålder, medan min mormor var stark både fysiskt och mentalt och fick ett långt liv. I skrivandets stund har Sonja precis fyllt 95 år och Inga blir 100 år den 20 maj och Britta fyller 84 år till hösten. Jag fått mer kunskap och förståelse för mina kvinnliga släktingar(mostrar) som också är förebilder för mig. Sonja och jag har födelsedag på samma dag 8 januari och vi har en nära relation och telefonkontakt varje vecka!

Jag tror att det är viktigt att söka sina rötter, oftast är det när man själv kommit upp i åren som intresset blir större! Min mamma Greta dog redan 1983 och på den tiden var jag inte så släktintresserad, då var jag småbarnsmamma och hade fullt upp med den rollen. Därför känner jag stor glädje och tacksamhet för att chiffonjén med alla dess skatter kom till vårt hem och även att mina mostrar generöst har delat med sig av sina minnen och fotoalbum.

Januari 2015/ Margareta Källberg

Nanny vid Sofiero 1977