Joel, gårdfarihandlare och köpman
”Vi visste precis var godiset fanns”
Sonja, 97, om hur det var att växa upp i en lanthandel
| Joel Nilsson fick sin första cykel redan i femtonårsåldern. Han hade hjälpt sin far Nils Pålsson hemma på gården i Trälshult, och förstod kanske att han ville göra något annat. Så han började cykla runt i bygden och sälja skosnören och vykort. Och han förde bok över var han hade varit och vad han hade sålt. Efter några år gick han till högre ort och begärde tillstånd för att bli gårdfarihandlare - en handlare som for runt och sålde varor på gårdarna. Då ersatte han cykeln med häst och vagn. Sonja, 97, berättar:
”Så blev en fastighet ledig i Trälshult. Det var ett vackert hus som jag tror att hans kusin Fritiof var byggmästare till. Jag tror att han hade varit en tid i Amerika och blivit influerad av den amerikanska villastilen. Där startade pappa en lanthandel som nog betydde mycket för hela orten. Affären hade ingång på hörnan. Resten var vårt hem, och där föddes vi allihop utom Inga, som var äldst. Jag bodde där tills jag var sex år. Då sålde pappa affären till Krohn. |
 |
 Karseforsen öppnad en söndag |
Pappa hade hört att det skulle byggas en ny kraftstation i Karsefors. Det skulle betyda att många arbetare kom dit från hela landet, och bra inkomster för en lanthandel. Vi flyttade till affären i Ahla 1926. Jag minns när Karseforsarbetarna bytte skift, då kunde de fylla hela affären. Det var spännande att höra alla olika dialekter, där var rallare från Blekinge och hela Sverige, många kom uppifrån Lappland.” Lanthandeln, som var som ett mindre varuhus som sålde allt från snus och karameller till trätofflor och kostymer, hindrade inte Joel från att fortsätta livet som gårdfarihandlare. Redan 1924 hade han köpt sin första bil, en T-ford som han lät bygga om så att han kunde ha varulagret där bak. Han sålde kläder, och nu kunde han öka kundkretsen till en stor del av Halland: |
| ”Han körde till alla de stora gårdarna. Men det var statarna han sålde till. De var ju nästan livegna och hade svårt att komma ifrån och ta sig in till stan. Ibland bjöd han hem dem till affären i Ahla, där hade vi en stor hall med spegel där de kunde prova kostymer. Mamma fick ett stort ansvar när han var borta. Hon fick sköta alla inköp, det kunde vara allt från träbottnastövlar till majs eller snäckskal - nästan alla varor såldes i lösvikt. Och Inga var bara elva år när hon fick börja i affären. Hon fick ingen barndom, det var ett stort ansvar som lades på hennes axlar. Hon var mycket söt när hon gick där i affären med sina långa flätor. Sonja berättar att själv var hon för blyg för att stå i affären. Så länge pappa levde fortsatte han att köra ut och sälja. Han älskade att sitta hos sina kunder med en kaffegök och prata. Då var han i sitt esse, och då kunde han nog vara charmig. Och tyvärr måste jag säga att han körde hur full han än var. Hemma kunde han vara svår. När han kom hem full sprang jag och Greta och gömde oss på vinden. Vi var rädda. Han slog oss aldrig, men han kunde skälla förfärligt. Jag beundrar mamma som var så snäll och tålmodig mot honom. Men han var en rekorderlig och ärlig affärsman, det måste jag säga.” Utöver att hon stod i affären skötte Inga all bokföring tills hon gifte sig med Gustav 1941 och flyttade hemifrån. Då var hon 26 år. Småsyskonen kunde använda affären på andra sätt: |
 |
 |
”Jag och Greta var som tvillingar, det skilde bara ett och ett halvt år mellan oss. Vi bad mamma så snällt om vi fick leka affär. Det fick vi. Det som var paketerat gick bra, men vi fick inte röra det som var i lösvikt. Och vi visste ju precis var godiset fanns. När en av oss hade ärende in till affären, till exempel för att ta omslagspapper från de stora rullarna för att rita på, så kunde den andra säga ’oldelojs’ - det var ett täckord för godis. Jag hade tio hål i tänderna första gången jag gick till tandläkaren. Mamma hade aldrig sagt att det var skadligt för tänderna att äta godis, och jag minns inte att det fanns någon tandborste där hemma. Men när jag började i realskolan lyckades jag lägga band på godisbegäret. När Henry var liten fanns karamellerna som han ville ha på en hylla högt över mjölbingen. Mamma stod i affären, och när hon vände sig om såg hon två små ben sticka upp ur mjölbingen.”
På 1950-talet öppnade Joels en klädbutik i Laholm, och sedan en i Halmstad och en i Falkenberg. Han köpte bussar som fungerade som rullande butiker. ’Joels’ blev ett välkänt varumärke för kläder i södra Halland. Sönerna Henry och Sven-Åke hade viktiga roller i företaget, men när Joel pensionerade sig - och det gjorde han för tidigt enligt Nanny - upphörde samarbetet. Henry drev lanthandeln vidare på egen hand medan Sven-Åke fortsatte i Joels fotspår med att sälja kläder. 29 januari 2017/ Karl G Jönsson
Joel framför sin Volvo Duett. Den är nog fullpackad med varor som han ska sälja till sina stamkunder runt om i södra Halland. I huset bakom, på Trädgårdsgatan 7, fanns Joels i Laholm. Där kunde man köpa bra kläder till rimliga priser. Här jobbade Britta under många år, det var jättettrevligt att komma dit och bli expedierad av sin moster. /Mikael Wingren |
