Fyra kusiner skeppsägare 1918
När jag sökte på internet angående rådman Johan Wingren fick jag fatt i nedanstående artikel. Jag tycker den är mycket läsvärd och lägger den därför på vår släktsida. Jag har fått författarens tillstånd att publicera artikeln. (2016-03-01, Mikael Wingren)
År 1918 köpte alltså sjökapten Carl Wingren, Sölvesborg, handlaren Hjalmar Carlström, Sölvesborg, handlaren Reinhold Wingren, Hällevik och rådman Johan Wingren, Oskarshamn fartyget Dagny. Mer om detta alldeles i början av artikeln. Alla fyra är barnbarn till Ola Wingren.
|
|
|
|
|
Fr vänster Reinhold Wingren och Hjalmar Carlström |
Johan Wingren (Johan och Reinhold är bröder) |
Artikeln är saxad ur Länspumpen 2001:1 skriven av Krister Bång
På självaste luciadagen rasslade ett dramatiskt meddelande in på redaktionens mail. Dagny är på väg att huggas upp. Kom och hjälp! Det var Hans-Christer Edborg som hade skickat ett öppet brev till Sveriges kultur- minister Marita Ulvskog. Själva ingressen i detta brev är följande: "Dagny har i dagarna bogserats från sin förtöjningsplats vid Klädesholmen till Mossholmen i det svenska Bohuslän. Avsikten är att hon kommer att huggas upp inom den närmaste tiden — arbetet kommer troligtvis att påbörjas i vecka 50 innevarande år 2000 — om inte den första hjälpen att rädda fartyget står att finna!" När Länspumpens utsända besökte Mossholmen den 9 januari hade man redan avmastat henne, tagit ut motorn och avlägsnat vinscharna. Dessutom hade man rivit styrhytten.
Varvet som byggde henne
Dagny byggdes vid Assarebo Varf, vilket ligger i Göta älv på västgötasidan, någon landmil nerströms Trollhättan. Det var ett typiskt träbåtsvarv där man byggde skonare, galeaser, slupar och älvbåtar. Varvet anlades redan 1843 och man höll på till 1906. Man har räknat och funnit att 29 byggen lämnade Assarebo Varf under denna period och det gör det till ett av de mer betydande vid älven, Det var inte bara egna byggen man arbetade med. Man utförde också kompletteringsarbeten för varven i Vänersborg. Slussen vid Lilla Edet hade större dimensioner än slussarna uppströms. Därför anlitades Assarebo Varf också till att komplettera nybyggen med bogspröt och dylikt. Som mest arbetade 18 man, förutom byggmästaren själv, samtidigt vid varvet. För att hålla varvet igång byggde man 1906 på spekulation skonaren Dagny. Hon blev varvets sista skonare. Efter henne byggdes bara älvbåten Carl. Skeppsbyggmästare var Svante Ohlsson, Eftersom han inte fick sålt sitt nybygge satte han själv in det i fraktfart. Han bildade ett partrederi för Dagny vilket bestod av honom själv med ägarandel 18/24, byggmästare Frithiof Ohlsson (2/24), skeppsbyggmästaren Hjalmar Ohlsson (3/24) och hemmansägaren Oscar Andersson (1/24). Till befälhavare utsågs T.A. Johansson i Göteborg. Därefter skedde ett flertal byten på posten som befälhavare. Jungfruturen ägde rum den 6 juni 1906.
 |
 |
|
Skeppsbyggmästaren Svante Ohlsson omgiven av hela arbetsstyrkan |
Dagny ligger klar för leverans vid Assarebo. |
För att underlätta minnet av detta datum kan man använda antingen 060606 eller inget sex, inget sex, inget sex. Samma dag passerade Dagny Brinkebergs kulle på resa till Karlstad. Den 18 juni var man tillbaka i Brinkebergs kulle med last till Göteborg. I mars 1910 meddelades att fartyget fått ny hemort. Det blev Stenarsröd som ligger på den bohuslänska sidan av Göta älv ungefär i höjd med Assarebo.
Till Skåne
I februari 1911 fick man sålt sitt fartyg. Dagny hamnade då i Helsingborg hos den välkände skeppsredaren A(nders) P(etter) Horndahl. Något pris uppgavs inte, Som brukligt var i Kullabygden var det många som tecknade andelar i ett fartyg. A.P. Horndahl var genom åren huvud- redare för ett stort antal fartyg, särskilt segelfartyg i nord- och östersjöfart. I Dagny ägde han 7/66-delar Horndahl var född 1871 och hela hans släkt ägnade sig på olika sätt åt shipping.
Kölhalning i Viken under Brantevikstiden |
Huvudparten av hans fartyg var registrerade i Helsingborg, Viken och Höganäs. Totalt var han delägare i ett 40-tal fartyg. Anders Petter var också delägare i sin broder Svantes rörelse i Norrköping, där denne drev ångbåtsrederi. Anders Petter var mycket framgångsrik under första världskriget och 1918 var hans förmögenhet 500 000 kr, en enorm summa pengar på den tiden, Emellertid följdes kriget av depression och förmögenheten decimerades till en bråkdel. I början av 1930-talet drog sig Anders Petter tillbaka och han avled år 1937. Störste delägare i Dagny var skepparen ombord August Ekensteen med 16/66- delar Han var bördig från Viken och han hade under sina år del i många fartyg från trakten, bl a Louis, Thorwald och Hildegard. Med Dagny seglade han hela kriget och fartyget såldes precis i rätt tid innan den stora nedgången. Det var i januari 1918 då Dagny såldes för 60 000 kr:- . |
Till Blekinge
Köpare var ett partrederi i Sölvesborg under sjökapten Carl Wingren, Denne ägde 1/3 i fartyget. Handlaren Hjalmar Carlström hade lika mycket medan handlaren Reinhold Wingren i Hällevik och rådman Johan Wingren i Oskarshamn nöjde sig med 1/6-del var. Reinhold drev speceriaffär i Hällevik. Den finns fö kvar idag, fast nu med namnet Simonssons, Redan i juli 1918 sålde Karlström l/6-del till Carl Wingren, som därigenom kom att äga hälften i fartyget, Även Wingrens var en stor sjömanssläkt. Den härstammade från gränstrakterna mellan Blekinge och Skåne, Redan tidigt 'utvandrade' en del till Oskarshamn där en betydande rederiverksamhet så småningom byggdes upp. Det var väl mest Olof Wingren, och en av hans söner, Arthur, som blev mest kända. Andre rådman Johan Wingren var brorson till Olof. Av någon anledning ville inte Carl Wingren själv ta över som befälhavare på Dagny, utan i stället utsågs Karl Nilsson från Lerberget till denna Han efterträddes snabbt av andra skeppare från Kullabygden och inte förrän i augusti 1919, då Carl sålt 1/18-del till Axel Julius Andersson från Nyhamnsläge, blev det slut på rotationen. Carl Wingren ägde vid denna tidpunkt även skonerten Erna.
Åter till Skåne
| I maj 1922 såldes Dagny till Brantevik. Det var ett Stort antal ortsbor som tecknade andelar Huvudredare blev Thure Nilsson Boman, ägare till 3/46-delar. Priset för Skutan var nu 21000:-Varför han kom att flytta till Brantevik och bli sjöfarare är ju udda. Han förde flera skutor mellan och 1917, bl a Hanna (4756) åren 1907 till 1913, Boman lät bygga flera skutor som han seglade några år tills de behövde underhållas. Då sålde han dem så att någon annan fick betala varvsräkningen! Han hade ingen formell examen men s k behörighetsbevis No 1125 från 1914. Det blev besvärligt när sjölagen ändrades 1912 då skepparexamen infördes. Tidigare kunde gubbarna segla oexaminerade i östersjöfart. Befälhavare ombord blev Nils Herman Håkansson, en fridsam man som inte lämnade så många spår efter sig. Det fanns dock en originell namne på orten varför Håkansson föredrog att kalla sig Herman i stället. Efter skuttiden seglade han styrman i stimbåtar och han var styrman i ångaren Nedjan då detta fartyg förliste i Bottenviken i januari 1954. |
Dagny vid ett besök i Gävle på 1910-talet. |
Såld till Koster
I mars 1932 såldes skutan till Koster. Man bildade ett partrederi med Anders Hansén som den drivande kraften och med specerihandlaren Axel Nilsson som redare. Dessutom var skeppsmäklaren Samuel Pontus Pettersson i Göteborg delägare. Var och en hade en tredjedel. Priset för fartyget var nu nere i 6000 kronor. Anders Hansén var 30 år gammal när han 1918 blev skeppare och ägare till 1/5- del i kuttern Shamrock (5317). Detta fartyg behöll han till 1920. Anders kom därefter att segla med Henny (5028), också det en engelsk kutter, och blev skeppare där 1926 och var så fram till dess Dagny inköptes. Pettersson hade en begagnad Gammamotor om 64 hk liggande. Den hade suttit i ett annat fartyg tidigare men hade bytts ut eftersom den fungerade dåligt. Denna motor blev Dagnys första. Eftersom Dagny var ett relativt stort fartyg behövdes en flaggskeppare med skepparbrev av första klass och man anställde därför den nyutexaminerade Lars Lindbom. Redan första seglationsåret hade man otur och gick på grund vid Laesö med last av pappersmassa. Fartyget kunde dock bärgas och hon sattes åter i trafik. Dagny hade en tid olika befälhavare medan Anders Hansén läste till skeppare av första klass. Många kosterbor drog lite grand på munnen när fartyget tog lots då det skulle gå in till bryggan på Koster. Befälhavaren, skeppare A.K. Johansson från Malön, var inte känd i farvattnen och ville inte ta några risker. Då spelade det ingen roll att hela den övriga besättningen var kosterbor som kunde farvattnen utan och innan. I april 1934 var Anders klar med sin utbildning och övertog befälet. Därefter behövdes ingen lots för att ta sig in till hemmahamnen. Dagny gick mest med last av trä mellan Östersjön och Tyskland men även stenlaster från Bohuslän förekom då och då. Tillbaka hade man ofta koks. Speciellt populärt var det att ta en kokslast till Norge. Då lade man gärna till i hemmahamnen på uppresan och lossade lite till husbehov. År 1937 hade Gammamotom definitivt spelat ut sin roll. Då satte man i Ålborg in en Alpha Diesel, enligt uppgift den första för svensk räkning. Denna motor satt sedan kvar i skutan under hela dess levnad. Priset för motorn uppgavs till 17 000 kr. Under kriget var det mycket svårt att få olja till motorn. Under 1940 erbjöds man en last från Drammen till Åbo, där betalningen var fyllda tankar med dieselolja plus 7 000 kr. Det var bra betalt. Det som skulle fraktas var dock 100 ton trotyl. Det var flera som tvekade att följa med på den resan. Det var svårt att få tag på folk men man lyckades till slut. Dagny förde röd flagg i masttoppen och seglade försiktigt och besökte en rad svenska hamnar. Från Kalmar satte man dock segel direkt mot Åbo. Det var vanskligt att segla över Östersjön med drivminor och andra faror. Men man kom lyckligt fram till Åbo och besättningen kunde andas ut. Då kom myndigheterna farande och förvisade dem ut ur hamnen. 100 ton trotyl felaktigt använd kunde ha utplånat hela Åbo. Man fick dock lossat sin last i närheten.
Vintern 1941
 Gustav Karlsson och Stig Hansén i Viken i maj 1941. |
Stig Hansén berättar: "På nyårsdagen skulle Dagny gå från Koster, efter att ha firat julen hemma, till Menstad i Norge och hämta en last av salpeter. Det hade varit 17 grader kallt på natten, så när man skulle starta motorn sprack den främre cylindern. Det blev till att vänta till nästa dag för att få ut bult, gängtappar, plåt och packningar från Strömstad. Efter ett par dagar kom man iväg och anlöpte Menstad. Efter lastning påbörjades resan med destination Landskrona, men vintern var hård detta år och det gjorde att Dagny, som nu fått sällskap av kuttern Gerda från Slottet, valde att ta kortaste vägen till svensk hamn, och det blev Koster. Redan när man lämnade Menstad hade man problem med isen. Dagny, som var byggd av trä, var inte plåtbeslagen och man hade hängt ut lösa plåtar som skydd för isen. Efter en dag på Koster försökte man ta sig in till Strömstad, men den resan tog slut vid inloppet till staden och Dagny stoppade vid Killingholmen. Tur i oturen var att även en av marinen inkallad fiskebåt låg fast där på samma plats. Efter en vecka anlände så isbrytarhjälp. Det var den ombyggda norska valskyttebåten Starkoder. Första natten efter dess ankomst frös den fast strax för om Dagny och fick sprängas loss. Isen hade nu fått sådana dimensioner att vi måste få bogsering in till land. På däck hade vi på Dagny stora glasdamejeanner med saltsyra och min bror Paul och jag sprang upp på dem för att bärga hem plåtarna som nu börjat slita sig. Så sm åningom kom vi iland och fick lastat över till gengasdrivna lastbilar, som körde för om lastning till järnvägsstationen. I april gjorde vi om turen till Menstad, men denna gång lyckades vi nå Landskrona. Min sjömansbana började där vid Killingholmen och har fortsatt hela livet." År 1941 blev det blev det sista seglationsåret på Koster. Övriga besättningsmedlemmar detta år var pappa Anders och broder Paul samt Gustav Karlsson och Fritz Andersson, samtliga från Koster. Dagny var nu i så dåligt skick att hon blev utdömd och kondemnerad. |
Dagny byggs om
Dagny blev totalt förbyggd i Hälleviksstrand 1941-1942.
Efter att Johan Berndtsson och hans söner John och Carl övertagit Dagny 1941 fördes fartyget till Oscar Augustsson & söners slip i Hälleviksstrand. Varvet drevs då av Oscar Augustssons barn, nämligen August, Joakim, Wilhelm och Olga Oscarsson. Wilhelm var skeppsbyggmästare och chef för verksamheten. Olga skötte det administrativa arbetet, August var montör och maskinkunnig medan Joakim var smed. Därutöver var det omkring 20 anställda vid varvet, som t ex timmermän, snickare och drivare.
Den 11 oktober 1941 togs Dagny upp på slipen i Hälleviksstrand och efter närmare inspektion visade sig fartyget vara i mycket dålig kondition. Fartygsinspektionen krävde en omfattande ombyggnad för att Dagny skulle anses sjövärdig igen. Då Wilhelm Oscarsson kontaktade S.P. Pettersson, som hade kvar sin andel från kostertiden, och berättade för honom hur situationen var, tyckte han att hon borde sjösättas igen för att skrotas. Detta kunde man dock inte göra direkt eftersom man tagit ner flera bord. Dessa fick först återplaceras för att det skulle vara möjligt att sjösätta Dagny och sedan bogsera henne till en lämplig plats för skrotning. Johan Berndtsson tyckte detta var förspillda resurser och föreslog därför att man borde försöka reparera fartyget.
Vad de nya ägarna uppenbarligen inte hade fullt klart för sig innan fartyget togs upp på slipen var att Dagny redan var kondemnerad på grund av sin dåliga kondition. Däremot var huvudmotorn, en Alpha Diesel, endast fyra år gammal, vilket motiverade att det kunde vara värt att reparera skutan. Det behövdes också tonnage för transporter under krigsåren.
För att finna lämpligt ek- och furuvirke till om byggnaden kontaktade Wilhelm Oscarsson Gustaf Groth vid Sjötorps varv. Denne rekommenderade en skogsägare inte så långt ifrån Sjötorp, som hade såväl fina furuträd som ekträd. Tillsammans med Gustaf Groth och S.P. Pettersson reste Wilhelm Oscarsson till denne skogsägare för att underhandla med honom om de kvantiteter man behövde och för att inspektera träden. När de kom fram var det ingen som öppnade då de ringde på, trots att de hade kommit överens om tidpunkt för ankomsten Dörren var dock olåst, så Gustaf Groth, som kände skogsägaren steg in samtidigt som han knackade. När han kom in såg han att degen stod och jäste i köket. Allt föreföll som att folk var hemma, men lämnat huset mycket snabbt. När de tittade sig närmare omkring hade husbonden med fru sprungit och gömt sig bakom närmaste gärdsgård eftersom de var rädda för att det var kristidsnämnden som kom på besök. Då han såg att det var Groth fick han klart för sig att det inte var kristidsnämnden som hade kommit utan steg fram och tog emot gästerna.
Efter att ha inhandlat prima furu ombesörjde Groth att detta blev sågat i lämpliga dimensioner och därefter levererat till varvet. Därefter inköptes virke såväl ek som furu från flera virkesleverantörer. Totalt inköptes 2 183 kubikfot ekträ och 2 254 kubikfot furu. Bland annat levererade Stensbo gård ekvirke vilket transporterades från Nols brygga i Göta älv med jakten Ester från Nordvik till Vasseröds sågverk och därifrån till varvet i Hälleviksstrand med jakten Mona från Henån. Under de kalla vintrarna i början av 1940- talet var det inte alltid bruten ränna fram till varvet, så då fick trävirket lossas på ångbåtsbryggan i Hälleviksstrand och därifrån transporteras på en stor släde över isen fram till varvet. Däcket till Dagny levererades från Bjurströms trävaruaffär i Uddevalla och var hyvlat tätvuxet furu trä.
Bror Oscarsson, son till Wilhelm Oscarsson och senare chef för verksamheten
vid Hälleviksstrands slip & varv, kommer speciellt ihåg då de körde
trävirket till det stora rodret på Dagny en vårvinterdag 1942.
Isen började bli svag och släden skar igenom isens ytskikt på flera ställen
längs vägen mellan ångbåtsbryggan och varvsområdet. För att gardera sig mot att
följa med genom isen om denna skulle brista under den tunga släden hade man
extra långa linor som man drog släden med, berättar Bror.
Han började arbeta
permanent på varvet den 14 februari 1942 och den dagen var det 13° C kallt.
Första arbetet var att borra för naglarna (vilka var av ekträ) genom garneringen
på ju st Dagny. Det var ganska många hål som skulle borras. För
totalt sattes det in 2346 naglar i skrovet. Jag borrade nog inte alla hålen, men
ganska många av dem. Tre dagar i veckan var jag på varvet och två dagar gick jag
på konfirmationsundervisning hos prästen i församlingen. I maj månad var jag
klar med konfirmationen och kunde arbeta för fullt på varvet, omtalar Bror.
Under ombyggnaden av Dagny arbetade den förre ägaren Hanséns söner Paul och
Stig och dåvarande ägaren Johan Berndtssons son John Berndtsson, samt Erik
Lottson och Astor Andersson vid varvet under några månader. De bodde alla fem i
en enkel stuga som ligger längs berget ovanför slipen på varvsområdet. Där de
både sov och tillagade sin mat. Dessa unga män som då i stort sett bara var i
övre tonåren skruvade bland annat ner motorn och gjorde en översyn av den.
På försommaren 1942 blev större delen av varvets 22 anställda inkallade.
Kvar var förutom ägarna endast en timmerman, en drivare och tre nybörjare. En av
dessa var Bror Oscarsson. Samtidigt hade man börjat bygga fiskebåten
Betty till Gravarne. Det blev ganska besvärligt för varvet att
klara alla uppgifter, speciellt att försöka hålla tidsschemat med alla arbeten.
Dagny återlevererades till ägarna i Nordviksstrand den 31 juli
1942, vilket var ganska exakt 9,5 månader efter att man tagit upp båten på
slipen och börjat inspektera henne. Under denna tidsperiod hade man i princip
byggt ett helt nytt fartyg. Om även kölen bytts hade fartyget klassats som nytt.
Totalt hade man bytt både för- och akterstäv, samt större delen av spanten, all
bordläggning, garnering, däcksbalkar och däcket samt skarndäck. Dessutom hade
alla räckstöttor, brädgång och ledstången bytts ut. Nya lastluckor och ett nytt
poopdäck i fartygets akterskepp hade byggts. Ny styrhytt med navigationshytt,
kajuta, mäss och byssa. Maskinen var totalt genom gången och maskinrummet
uppfräschat. Därtill nya master, tre till antalet, och ny rigg. Den totala
kostnaden från varvet var 62 300 kronor. En motsvarande ombyggnad idag vid samma
varv skulle enligt Bror Oscarsson betingat nästan 8 miljoner kronor.
Dagny var alltså att betrakta som ett nytt fartyg då hon
lämnade varvet i Hälleviksstrand sommaren 1942.
I oktober 1942 levererades
fiskebåten Betty till Ernst Karlsson i Gravarne. Även det gick
bra trots att många av varvets anställda var inkallade i kronans tjänst.
Bror Oscarsson seglade som befaren jungman ombord i Dagny
mellan april och midsommar 1946.
Första resan efter påmönstringen i Göteborg
var en last med sill från fiskhamnen i Göteborg till Gdynia i Polen. Ett stående
minne som följt Bror från denna resa var när John Berndtsson gav några fattiga
pojkar, som stod och tittade i hamnen, några sillar till dagens middag. Så snart
John hade vänt ryggen till kom vakter och tog sillarna ifrån dem.
Det var kolossalt fattigt i Polen efter andra världskriget och det rådde stor brist alla varor. Bror berättar att han bytte till sig en kamera och kikare för ett par paket cigarretter. Vidare träffade de en man som gömt undan bilder från de nazistiska koncentrationslägren. Det var en fruktansvärd syn. Allmänheten hade ju då ännu inte sett så många bilder från dessa hemska förintelseläger, så effekten från dessa bilder för de unga pojkarna ombord på Dagny blev ju desto större. Från Polen lastade man kolstybb till Norrköping. Därefter gick resan till Skutskär, för att ta en trälast till Göteborg.
| Nästa seglats blev längs bohuslänska kusten till de många konservfabrikerna från Kungshamn i norr till Göteborg i söder. Vid dessa lastade man inkokt makrill som skulle till Gdynia. Det var en hjälpsändning från Sverige till Polen. Vid tilläggningen i Gdynia fastnade man en vajer från en sänkt ubåt som låg i hamninloppet. Man lyckades dock komma loss och lossa lasten med konserverad makrill. Från Gdynia intogs en last med kol till Härnösand. Där lastade man senare trävirke till Göteborg. Sedan Falsterbokanalen passerats gick färden raka vägen upp till Nordviksstrand för att hinna hem till midsommarafton. Där mönstrade Bror Oscarsson av Dagny. Resan från Falsterbokanalen till Nordviksstrand tog 20 timmar. Lasten lossades i Göteborg direkt efter midsommarhelgen. Därefter fördes Dagny till Hälleviksstrands slip & varv för översyn innan man gick till Island för sillfiske. | 
Dagny fotograferad efter ombyggnaden |
| Totalt betingade ombyggnaden av Dagny 24 000 arbetstimmar. (Jämfört med en fiskebåt t ex Polarö på 83 fot m otsvarande byggandet av denna ca 16 000 arbetstimmar). Antalet ekspik (presspik) som gick åt vi ombyggnaden av Dagny var: 1 938 av dimensionen 4 tum (huvudsakligen till poopdäcket) 2 520 av dim. 5 tum (till däcket) 2 975 av dim. 6 tum (för bordläggning och garnering) 2150 av dim. 7 tum (för bordläggningen) Spiken inköptes huvudsakligen från Albert Peterssons järnaffär och Aron Bergs järnaffär i Göteborg. Däcket som var av prima svenskt tätvuxet furu och hyvlat i dimensionerna 3x3,5 tum kostade 1:20 kr per meter från Bjurströms trävaruaffär i Uddevalla. |
Nya äventyr
Redan på en av de första resorna efter den stora ombyggnaden höll det på att sluta illa. Man hade intagit full last av sågade trävaror i Väja vid Ångermanälven. Full last innebar också hög däckslast. Virket skulle levereras till Tyskland. Väl ute i Bottenhavet kom man in i en rykande storm. Skeppare John höll på att ta hem seglet på peket när Dagny plötsligt fick rejäl slagsida. Det var så mycket att fotogenlanternan kom under vatten och slocknade. John sprang på skutans utsida akterut och in i styrhytten där han efter några spännande minuter kunde få igång motorn och få upp Dagny i vind. Den resan till Tyskland tog nästan en månad och man hade inte någon kontakt med land. De anhöriga var oroliga för att skutan förlist med man och allt, men det hela slutade lyckligt.Hemresan från Tyskland gjordes med en last av briketter som skulle till Stockholm. Även den resan tog tid och när man äntligen lade till vid Värtahamnen, tyckte alla ombord att man borde gå iland och roa sig lite. Som tur var följde inte hela besättningen med. Briketterna hade självantänts och när skepparen kom tillbaka var brandkåren där och släckte.
Under kriget gick Dagny för tyskarna. Det var ofta kol till Norge och salpeter därifrån. Det var vanskligt att segla då, men Dagny var relativt grundgående och kunde ta sig över minfälten. Det kunde också hända att man tog med sig någon flykting. Då frågade man aldrig efter namn eller hemvist ty ju mindre man visste desto bättre var det om man skulle bli förhörd.
Vid juletid 1944 höll det på att gå riktigt galet. Dagny låg då i Köpenhamn förtöjd utanför en tysk trålare. John var på tillfälligt besök på en restaurang då en frihetskämpe meddelade att den tyska trålaren skulle sprängas. Man fick brått att förhala Dagny till säkrare kajplats. Dagen därpå sprängdes trålaren och åtta man omkom. Motståndsrörelsen sprängde hela åtta båtar i Köpenhamn under relativt kort tid.
År 1945 besökte Dagny Island för första gången under sin Tjörntid. Man hade trälast upp och silltunnor tillbaka. Den resan gav ett överskott på 25 000 kr vilket var mycket pengar på den tiden.
John Berndtsson hade tidigare varit uppe vid Island och fiskat under tre säsonger 1936-1939 med Ester från Nordvik. Eftersom fraktmarknaden var lite sämre under juli, augusti och september beslöt han att 1946 gå upp till Island för fiske under denna period. Dagny gjordes klar vid varvet i Hälleviksstrand och man tilldelades distriktsbeteckningen LL 360. På dessa fiskeresor var det nio mans besättning. Maximalt kunde Dagny ta 1100 tunnor sill. John fiskad e m ed sin Dagny under många år vid Island, närmare bestäm t 1946-1954. Därefter blev sillfisket sämre vilket skylldes på att ryssarna rovfiskade i området.
Sillen från Dagny var eftertraktad av konservindustrin på Klädesholmen. Vid något tillfälle ville man att John skulle ta bogserhjälp för att snabbt komma fram. Signaturen K.E.H. berättade i Svensk Sjöfarts Tidning 'Kring Kajutlampan' för ett antal år sedan bland annat följande:
Besättningen som gick på islandsfiske 1947.
"John Berntsson var på sillfiske under flera år med sin Dagny. En del år var han vid Jan Mayen, en liten ogästvänlig klippö som höjer sig ända till 2 500 meter över havet. Ön är långsträckt och täckt av is större delen av året och under isen ligger lavan från gamla utbrott från vulkanen på Björnberget, som ligger på den nordöstra delen av ön. Här nedanför ligger den norska väderstationen.
Dagny var det första svenska fartyget som fiskade häruppe. Premiärturen var år 1951. Från en av dessa resor berättar John: Vi satte kurs direkt till Jan Mayen, som ligger omkring 400 sjömil nordost från Island och 700 sjömil från Ålesund i Norge, där vi hade sista landkänning. Efter hand kom flera svenska fartyg och vid slutet av fisket var där så mycket sill, att den på lodet visade sig nästan som botten, men den ville inte komma upp till 'garnhöjd' så vi kunde få tag i den. De sista dagarna krånglade vår motor och vi kunde inte fiska, men de andra fartygen gjorde stora fångster.
På den norska meteorologstationen, som vi besökte ibland, mätte man vindstyrkan till mellan 40 och 50 sekundmeter. De stora radiomasterna blåste av. Ett pumphus, som uppförts för att lämna vatten till fartygen, blåste bort tillsammans med de maskiner som fanns däri. En jeep med garage försvann och hamnade i en intilliggande sjö, och ändock låg byggnaderna inte högre än 50 meter över havet på en platå.
Fångsten bärgas. Islandsfiske 1947.
Vädret däruppe var ytterst växlande, men den här gången fick vi en orkan på oss så att vi måste ligga i lä under land, och ändå var det hemskt så länge det varade.
Så fortsatte missödena för oss. Den 14 september stannade motorn då vi skulle dra våra garn och det var omöjligt att starta igen. Gefion drog oss till land och där hjälpte Messina att få tryckluft till starten, men motorn krånglade gång på gång. Så skulle vi ut igen, men det blev stopp, och vinden friskade. Ryvarden skulle försöka bogsera oss, men trossen sprang och vi hade inget annat val än att sätta segel och segla.
På land vågade vi inte söka oss, utan länsade undan den nordvästliga vinden. Besättningen hade aldrig varit med ett segelfartyg så det var en ny erfarenhet för dem, och det är inte så lätt att segla om man inte gjort det förut. Vi hade lätt last och det gick undan med 6 till 7 knop. Så småningom blev det stiltje och det var inte mycket bättre, ty sjön gick hög och skutan slingrade så att vi var rädda att riggen skulle gå överbord, eftersom Dagny inte gjorde styrfart.
Men så kom vinden igen och det så hårt att storseglet brast. Vi lyckades få det i däck och lagat det provisoriskt, men så brast mellanstaget som håller stormasten. Som väl var hade vi möjligheter att laga det och masten som var ny för året höll tills det var klart.
Så seglade vi igen. Vi började närma oss norska kusten och sökte oss närmare land. Vi anropade en kuststation om hjälp men fick svar att deras båt var för liten för bogsera oss i det hårda vädret. De ville gärna komma ut till oss ändå om det gick.
Samtalet hade dock avlyssnats av en båt som kom från hajfiske vid Hebriderna och den kom upp till oss. Visserligen hade den inte mer än 50 hk motor, men den kunde i alla fall ta en tross och gå före oss och så skulle vi hjälpa till med seglet.
Genom att fira ut en garnblåsa och i den ett tåg, fick vi över trossen till norrmannen, men så började det hällregna och blåsten tog i. Efter ett par timmar brast trossen och med hjälp av en ny garnblåsa fick vi åter förbindelse med fiskebåten. Då var vi mindre än en halv distansminut från land och klockan var nära ett på natten.
Platsen som vi kom till hette Måley. Det var förresten där det stora norska trålfisket brukade gå om vintrarna. Där fick vi motorn omsedd. Alla kannringarna hade beckatfast, så troligen hade vi fått med oss olämplig smörjolja. När detta var klart startade motorn och vi kom hem utan vidare äventyr. Givetvis kunde fångsten ha blivit större den resan, men vi var alla nöjda att ha kommit från äventyret. Det kunde lätt blivit slutet för både fartyg, last och besättning."
Satt på grund och bärgad
Dagny med full last intagen.
Den 23 maj 1948 var olyckan framme. Dagny var då på resa med sill från Göteborg till Kiel då hon 4 sjömil NO Kiels fyrskepp stötte ihop med ett vrak och sprang läck. John Berndtsson, som låg och vilade sig i sin hytt, sprang raskt upp och styrde fartyget in mot grundare vatten. Efter 1,5 timme sjönk Dagny på grunt vatten. Besättningen om fem man och en hund kunde oskadda ta sig över i livbåten som var dimensionerad för nio man. Den yngste mannen ombord tog med sig det käraste han hade, madrassen och kudden!
Det var ont om mat i Tyskland och det dröjde inte länge förrän vrakplundrare kom till platsen. Man tog med sig av den goda sillen och en kanalje var så fräck att han sålde sillen på marknaden i Kiel. Honom var polisen och hämtade berättar John.
Dagny kunde bärgas bara efter någon vecka och hon bogserades till Skåne där hon iståndsattes och snart kom i fart igen.
I början av 1960-talet började skutorna säljas ut och ersättas med större fartyg köpta främst från Holland. Dagny höll ut och fraktade till och med 1967 års seglation. Då hade fraktpriserna sjunkit sam tidigt som myndigheterna krävde en besättning om fem man. Det hade man visserligen haft förr, men det hade man nu rationaliserat ner till tre. Den sista fraktresan gick från Halmstad med trä till Schleswig och sedan från Lübeck till Göteborg med salt.
Redan i mars 1965 höll det på att sluta illa. Dagny låg då vinterupplagd i Nordvik då det frampå småtimmarna tog eld i henne. Tack vare att en mamma, som tagit upp sin baby för att amma, tittade ut och såg rök välla ut från fartyget, kunde brandkåren snabbt komma på plats och släcka. Skadorna begränsade sig till styrhytten som fick byggas ny på ett varv i Skärhamn.
Under många år låg fartyget på Klädesholmen. Denna bild är tagen 1982.
Fritidsbåt
Sedan John och Aina Berndtsson gått iland började John vid Ängholmens fiskmottagning men fortsatte snart till Wallhamn. Aina började inom sjukvården. Men på somrarna använde de gärna sin Dagny på lustturer längs bohuskusten. Vartannat år gick man ner till Assens på Fyn där man tog upp båten på slip och målade. När paret blev äldre nöjde man sig med att gå till Hönö för torrsättning.
Under den svåra septemberstormen 1969 slet sig Dagny från sina förtöjningar och kom på drift. John arbetade som kranförare i Wallhamn och man beställde taxi för att han snabbt skulle komma hem. Det var dyra minuter och till råga på allt hade träd brutits av och blockerat vägen vilket gjorde att man fick ta omvägar. När John väl var framme var det inte många meter till godo från att fartyget skulle slås sönder. Men i sista sekunden kunde John åter bärga sitt kära fartyg. Under senare år har Dagny legat ute på Klädesholmen och varit en turistmagnet. Man har använt fartygets stora lastrum till fester av olika slag och på somrarna har det varit konstutställning och kaffeservering. Under en sommar kunde det komma över 5 000 besökare.
Det var därför inte konstigt att paret Berndtsson kontaktade Tjöms kommun för att få hjälp med att bevara fartyget. Men någon hjälp därifrån kom aldrig och sedan John Berndtsson fått en hjärtinfarkt klarade han inte längre av att underhålla fartyget på det noggranna sätt han gjort tidigare. En vinterdag 1995 sjönk Dagny vid sin tilläggsplats på Klädesholmen men kunde länspumpas och komma flott samma dag.
Man försökte nu få någon som kunde bevara skutan. Man var därför glad när m an kom i kontakt med en person från Forsvik som var villig att ta över Dagny och sätta henne i stånd. Men 'räddaren' fick kärlkramp och han kom aldrig och hämtade sitt kap. Därför bogserades Dagny i början av december 2000 till Mossholmens Marina för att huggas upp. Masterna, vinscharna och motorn togs iland och styrhytten revs. Så långt hade man kommit när man gjorde halt sedan Hans-Christer Edborg i Stockholm tagit sig an räddningen av skutan. Stora planer finns. Det gäller bara att snabbt få in pengar. Dagny kan inte ligga där hon nu gör utan måste flyttas. Måtte det bli till ett varv som kan ta hand om henne. En upprustning torde ligga på 8-10 miljoner kronor. Om man betänker att Regeringen betalar ut 85 miljoner för arbete som inte utförts vid Telia-affären, kunde en tiondel av detta belopp kunnat ha använts till att bevara en av Sveriges mest intressanta skutor. Men det kanske är olika konton?
 Skepparen på Dagny sedan 1942 på sin 85-årsdag den 14 september 2000. |
Vad händer nu med Dagny?I skrivande stund ligger skutan var vid Mossholmens Marina vid Klädesholmen i oförändrat skick. Det finns starka krafter i Norrland som vill bevara henne. Det hastar att få bort skrovet från Mossholmen eftersom det ligger i vägen då alla vinterupplagda fritidsbåtar skall sjösättas. Kanske kan hon bogseras till Lödöse för att vinna tid för en restauration. Det vore fel att låta ett fartyg med sådan historia och med ett så kulturhistoriskt värde gå till spillo. (Tillägg 2016-03-01. Dagny blev tyvärr uppbränd år 2001. Det gick inte snabbt att finna en lösning på det akuta läget. / Mikael Wingren) |
Fartygsuppgifter
| DAGNY 118 netto regton Längd 26,3 m Bredd 7,2 m Djup 2,8 m Signal JQBS Reg nr 4598 |
Skonert (1906-2001) 1906 byggd i Assarebo (S E Olsson) med byggmästaren som huvudredare 1911 såld t Helsingborg (A P Horndahl) 1918 såld t Sölvesborg (C J Wingren) 1922 inköpt t Brantevik (Thure N Boman) 1930 ny huvudredare (Skom.mästare Alfred Andersson) 1932 såld t Koster (Handl A M Nilsson) och samtidig utrustad med 64 HK motor 1941 såld t Nordvik(Kapten J Berntsson) 1942 förbyggt vid Hällevikstrands slip och varv samt omtacklat till tremastskonert, användes i fraktfart in på 60-talet Befälhavare: Herman Håkansson 1922-1930 |