"Dessa sju Personer äro flyttade till Norra Amerika”
Den märkliga berättelsen om hur en man orsakade en massutvandring från Knäred till den amerikanska prärien
| Natten till den första maj 1843 hade hundratals ivriga män slagit läger i vildmarken precis innanför den västra gränsen för Jefferson County i Iowa. Då skulle Sac- och Foxindianerna lämna över det intilliggande området enligt ett avtal med den amerikanska staten, som köpt marken för att sälja den vidare till nybyggare. Vid midnatt hördes gevärsskott och kapplöpningen västerut efter de attraktivaste jordlotterna på prärien var igång. Facklor brann i natten och fastighetsgränser markerades med nedslagna pålar eller brinnande ved.
Det nya countyt fick namnet Wapello efter Foxhövdingen Wa Pel La, som dött året innan och på egen begäran begravts bredvid sin vän, indianagenten och generalen James Street. Hit flyttade fem av våra släktingar, fem syskon Börjesson från Västralt i Knäred. Här brukade de jorden och här byggde de en svensk kyrka vid en vägkorsning på prärien. Hemma i Knäred lämnade de fem syskon, bland dem Joel Nilssons farfar Pål Börjesson. |
 Klicka på bilden! |
De allra första svenskarna seglade med briggen Superb från Göteborg i början av juli 1845. I slutet av augusti landsteg de i New York, där de tog tåget till Philadelphia och en kanalbåt till Pittsburgh. Via flodbåtar på Ohio och Mississippi kom de till Burlington i slutet av september. Marken kostade 1 dollar och 25 cent per acre (ungefär 0,8 tunnland). Alla köpte 40 acres vardera, vilket motsvarade en rejäl gård hemma i Sverige.
När männen hade valt platser för sina gårdar i det böljande skogklädda landskapet vandrade de tillbaka de femton milen genom vildmarken till Burlington vid Mississippifloden för att hämta sina familjer. De hyrde hästar och vagnar för att transportera utrustning och proviant medan familjerna traskade bredvid. När de kom fram övernattade de den första tiden i en övergiven timmerkoja utan tak, som fick bli deras första gemensamma bostad. De 36 östgötarna, ledda av Peter Kassel från Kisa, grundade New Sweden - Amerikas första permanenta svenska bosättning på 1800-talet.
En invandrarfamilj på väg västerut för att börja ett nytt liv på prärien.
Fler svenskar utvandrade de närmaste åren och grundade nya bosättningar i Iowa. Swede Point, Swedesburg och Bergholm blev nya mål för svenska utvandrare.
 C J Chilberg. |
I flyttningsboken står som följer:
|
Prärieblomman, svensk-amerikansk kalender för 1906, berättar mer om Killbergs äventyr:
”Han utvandrade jämte sin familj till Amerika redan 1846. De for med kanalbåtar och andra primitiva samfärdsmedel till St Louis, Minnesota, och därifrån till västra Iowa. Den 20 december, efter jämt fyra månaders resa från Sverige, var de framme vid målet. Chilberg utsåg åt sig ett jordområde, beläget i närheten av Ottumwa, 75 miles från Burlington, och slog sig här ner som nybyggare. Många sorglustiga minnen kunde han på sina gamla dagar förtälja från denna sin första nybyggartid. Inga pengar fanns i denna del av landet. På tre år kunde han inte få ihop pengar nog till att skicka ett brev hem till Sverige. Liksom i den gråa forntiden och bland ociviliserade folk ännu idag sker, idkades endast byteshandel. För en klocka, som i Sverige kostade 10 riksdaler, fick han saker till ett värde av 40 dollar. För stövlar, klockor m.m. tillbytte han sig ett par oxar. Med dessa upplöjde han första sommaren 60 acres jord. Han plöjde även för andras räkning, och en gång erhöll han för en dags arbete - 100 skålpund fläsk! Majsen stod i ett pris av 7 cents per bushel.
Oxar var nödvändiga för att plöja upp prärien.
Efter tre års vistelse på farmen, varunder njutningsmedel endast ytterst sparsamt förekommit, körde han ett lass bönor till Burlington och tillbytte sig härför kaffe och socker. Civilisationen gjorde emellertid för varje år stora framsteg i Iowa, och den halländska nybyggarens ställning förbättrades efterhand och det i sådan grad, att han redan 1853 kunde avlägga ett besök i Sverige.”
Carl Johan Killbergs besök i Knäred sommaren 1853 och hans berättelser om det nya landet måste ha inspirerat många människor i trakten. För på hösten samma år reser ett stort sällskap Knäredsbor till Amerika med Killberg som reseledare. Bland dem tre bröder Börjesson från Västralt:
Johannes Börjesson, som ska fylla 40 år på resan över Atlanten, är näst äldst av tio syskon Börjesson och äldre bror till Joel Nilssons farfar Pål Börjesson.
Brodern Jöns Peter Börjesson, 33 år, åbo på Knäred No 3, tar ut flyttbevis den 10 augusti för sig själv, sin fru Elna, 31, som är gravid, och barnen Nils Peter, 9 år, Botilda, 4 år, och Carl, ännu inte två år.
Med sig har de också sin yngre bror Sven Börjesson, 24 år, skriven som dräng på Knäred No 3, och som gifter sig med sin Johanna Pålsdotter, 21 år, i Knäred den 10 augusti 1853, dagen innan de tar ut flyttbevis.
I gruppen ingår också 20-årige Anders Persson från Laholm, trolovad med Börjessons yngsta syster, Maria.
Enligt Knäreds församlings utflyttningsbok reste inte mindre än cirka 50 Knäredsbor till Norra Amerika 1853. Detta måste ha varit en sensation. En sådan massutvandring hade aldrig skett tidigare och skulle aldrig inträffa igen. Ett femtontal familjer med barn reser tillsammans med åtskilliga unga pigor, drängar, hemmasöner och hemmadöttrar, många i tjugoårsåldern eller yngre.
Detta var före Mobergs utvandrare, före missväxten och hungern som drev människor på Sveriges landsbygd att emigrera. Och det handlade knappast om en förföljd grupp av fritänkande religiösa. Men en blick på Halland för 150 år sedan kan förklara en del: en vindpinad kust med en sandflykt som förstörde inlandets åkrar, och sedan ljunghedar utan slut. Lantbruket var ålderdomligt, och något annat fanns knappt. Halland var fattigt, och Knäred var antagligen fattigast i Halland. Knäreds unga gick till Skåne om vintrarna för att hjälpa till med tröskningen och till Bohuslän för att hjälpa till med fisket.
Hit kommer en man som de känner, och som berättar om ett land långt borta där alla kan skaffa bra åkerjord, så mycket som de vill ha.
Sällskapet reser till Göteborg, där de går ombord på fartyget ”Sewell” som avseglar mot Amerika. I mars samma år har vår släkting Jöns Peter och hans Elna begravt dottern Johanna, fem år, hemma i Knäred. Och tragedierna fortsätter att drabba familjen. På resan över Atlanten dör fyraåriga Botilda.
Den 4 oktober 1853 anländer ”Sewell” till Boston. För Knäredsborna återstår en åtskilliga veckor lång och strapatsrik resa innan de är framme i det förlovade landet. Vi kan anta att de flesta, troligen alla, följer Carl Johan Killberg västerut till Iowa. Och vi får förmoda att han ger dem provisoriskt husrum över vintern, som säkert är hård ute på prärien.
Bostons hamn i början av 1850-talet. Hit anlände det stora sällskapet från Knäred med fartyget ”Sewell" 1853.
Bröderna Börjesson och de andra Knäredsborna fäller skog och sågar timmer under vintern och bygger sina första egna timmerhus i Amerika. När våren kommer ska de plöja den mark som de har mutat in. Då inträffar nästa tragedi. Den 11 mars 1854 dör Jöns Peter Börjesson i Troy, Iowa, dagen före sin 34-årsdag och bara två dagar innan Elna ska föda deras son John William.
Vi vet inte hur Elna klarade sig, ensam med tre små barn. Men vi vet att hon klarade både sig själv och barnen. Vi kan förmoda att syskonen Börjesson höll ihop och hjälptes åt.
För livet i Iowa på 1850-talet var ingen lek. C J A Ericson som drev en liten handelsbod i Ridge Port, Boone County, berättar:
”Det var hårda tider och alla nybyggarna var fattiga. Det fanns praktiskt taget inga pengar i landet; affärerna gjordes som byteshandel. Vanliga varor i handelsboden var honung, bivax, lönnsocker, hudar, pälsar och ginseng. Vetemjöl kostade 7 dollar för en femtiokilossäck, men det fanns inget att få tag i. Vi använde majsmjöl till bröd, det kostade 2 dollar för en skäppa (bushel). Andra varor fick köras med oxkärror från Iowa City, där järnvägen slutade, 150 miles, till en kostnad av 1 dollar 25 cent för 50 kilo. En tur fram och tillbaka brukade ta två veckor. Vägarna var oftast hjulspår över prärien, och det saknades broar över många av vattendragen; kuskarna mötte många svårigheter och problem på de turerna.”
Det fanns en enda läkare i Wapello County, Charles C Warden, som kunde få rida tio mil i väglöst land och över vattendrag till en patient. Och det fanns bara ett par kvarnar, vilket gjorde att en tur till kvarnen med oxkärra kunde ta en vecka fram och tillbaka.
Familjerna fick ofta leva på sparsamma ransoner och av vad naturen gav när deras förråd tog slut. En tidig nybyggare, en Mr Saylor, har berättat hur han tvingades lämna sin fru ensam i stugan på prärien i sex veckor. En flock hungriga vargar samlades kring huset och stirrade in genom fönstret där hon satt och sydde. En annan gång fick han försvara stugan och deras nyinköpta förråd mot en flock halvfulla indianer med en träpåk medan han ropade ”soldaterna kommer!”
I Bergholm, Wapello County, återförenas Maria med sin fästman Anders Persson, som hade kommit året innan tillsammans med hennes bröder. Så småningom gifter de sig och får en stor familj.
De tjugotvå svenska familjerna i trakten grundade en svensk lutheransk församling i Bergholm med svenskspråkiga gudstjänster som hölls i hemmen. 1865 byggde de sin första kyrka i byn, som bara bestod av några hus i ett vägkors och gårdar utspridda i landskapet.
Den här halländska kolonin levde nästan helt avskuren från omvärlden under de första hårda åren. Eric Norelius, samtida svensk-amerikansk präst, journalist och författare, berättar:
” År 1847 flyttade en svåger till P. Kassel i New Sweden, Iowa, vid namn Peter Anderson i sällskap med C. Kilberg från Halland i Sverige jemte några andra från New Sweden och slogo sig ned i Wapello county, der de båda nämnda intogo hvardera flere hundra acres land, bestående af både skog och slättland. Inflyttningen af svenskar pågick under flere år. Omkring 1853 och 1854 kommo många familjer och enskilda direkt från Sverige. Kolonien lefde någon tid nästan utan all beröring eller kunskap om andra svenskar i Amerika.”
Våra släktingar omnämns också i källorna. George T Flom, professor i nordiska språk vid University of Iowa, berättar 1905 i sin bok om den skandinaviska invandringen till Iowa, att C Chilberg med fru och fem barn kom från Laholm (nåja, Knäred), liksom en Sven Jacobsson. Och fler skulle komma från södra Halland:
”Carl Johnson, Sven Burgeson, båda från Knäred, Halland (1853), John Palsson from Halland, Anders Pearson (Pehrson) också från Laholm, Halland 1853, Nels Pearson och fru från Knäred, Halland, Sven Larsen med familj, de sista tre från Knäred 1854.”
Kring 1870, när det första postkontoret öppnas, börjar man kalla byn Munterville efter svensken Magnus Munter, som fungerar som både postmästare, skollärare och ledare inom kyrkan.
Wapello County, med Ottumwa som centralort, är ungefär lika stort som Halmstads kommun. 1850 fanns det 22 svenskar i Wapello County, och 231 i hela Iowa. 1856 hade de ökat till 1 057, och 1860 till 1 465. År 1900 fanns det nästan 30 000 svenskar i Iowa.
Professor George T Flom skriver 1905 om New Sweden och de andra nämnda svenskbyarna:
”De här bosättningarna räknar bland sina medlemmar många av de mest företagsamma och rikaste männen i staten. Det är det största och mest inflytelserika svenska samhället i Iowa.”
Om de 22 svenska familjerna i trakten kring Munterville - de flesta antagligen från Knäred - skriver han:
”Några blev med tiden rika och alla levde gott. De ägde från 40 till 400 acres (32 - 320 tunnland) mark vardera. De flesta hade kommit från Halland, några få från Östergötland.”
12 mars 2017/ Karl G Jönsson
